Psykiatriska diagnoser är beskrivningar, inte objekt

Det här är det första av en serie inlägg om psykiatriska diagnoser. Det kommer inte handla så mycket om vilka svårigheter den ena eller den andra diagnosen innebär, vad svårigheterna beror på eller hur man behandlar dem. Sådana sidor finns det redan mängder av runtom på Internet. Vad det kommer att handla om är hur psykiatriska diagnoser används, hur vi pratar om dem och vilka konsekvenser det får.

Vilka konsekvenser får det till exempel för en person att få sina svårigheter och sitt psykiska lidande benämnt med en psykiatrisk diagnos? Vilka föreställningar om psykisk ohälsa och olika funktionsvariationer döljer sig bakom vårt sätt att tala om och benämna varandras svårigheter med psykiatriska diagnoser? Är det någon skillnad i hur professionella och och lekmän pratar om psykiatriska diagnoser, och vilka konsekvenser får det? Det är sådana frågor jag vill försöka besvara.

Min utgångspunkt är dels den kritiska psykologin som intresserar sig för psykologi och psykiatri som samhällsinstitutioner med fokus på maktasymmetri, dels min erfarenhet av att arbeta med neuropsykiatrisk utredning och diagnostik som psykolog. Min ingång är alltså inte bara ett kritiskt1 utifrånperspektiv, utan också ett kliniskt inifrånperspektiv.

I det här första inlägget vill jag belysa hur vi ofta talar om psykiatriska diagnoser som om de vore ett slags saker. Vi säger som regel att en person har depression eller ADHD eller tvång. Ibland lägger vi till och med till obestämd artikel: personen har en ätstörning eller ett tvångssyndrom. Vi uttrycker oss som om personer har psykiatriska diagnoser på samma sätt som de har rött hår, arbete eller en förkylning. Här kan jag inte urskilja någon skillnad mellan professionella och lekmän. De flesta uttrycker sig på samma sätt, även om sig själva (“jag har depression”, “jag har ADHD” och så vidare).

Det gör förstås inte psykiatriska diagnoser till saker eller ting i fysisk bemärkelse – men väl till objekt i grammatisk bemärkelse. Och det vi språkligt kan hantera som objekt kan vi förhålla oss till som om det vore något annat än oss själva. När det själsliga lidandet benämns som ett objekt blir det lättare att betrakta det som något externt, som något som kommer utifrån och drabbar en själv (Ohlsson, 2011). Detta är lite av ett tveeggat svärd, vilket jag skall återkomma till i framtida inlägg.

Men psykiatriska diagnoser är inte benämningar på objekt. Psykiatriska diagnoser är beskrivningar. De psykiatriska diagnoser som återfinns i diagnossystemen ICD (International Classification of Diseases) och DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) utger sig uttryckligen för att vara icke-teoretiska och neutrala2 beskrivningar av vad människor gör, tänker eller känner. En psykiatrisk diagnos betyder bara att en person handlar, tänker och känner i enlighet med beskrivningen i ICD-11 eller DSM-5. En person som till exempel känt sig nedstämd, inte kunnat känna glädje, sovit uselt, känt sig tömd på energi och plågats av skuldkänslor under minst två veckor kan således beskrivas med diagnosen “depression” – men det betyder inte att personen har någonting som andra som handlar, tänker och känner på andra sätt saknar. Diagnoskriterierna är inte symptom på någon bakomliggande företeelse så som feber och hosta är symptom förkylning. Med ytterst få undantag finns inga kända (medicinska) orsaker till de specifika sätt att tänka–känna–handla som de psykiatriska diagnoserna beskriver.

Något tillspetsat skulle man kunna säga att såväl “glädje” som “depression” är beskrivningar av specifika sätt att tänka, känna och handla. Den enda skillnaden är att “depression” finns med i diagnosmanualen DSM-5.

Det känns mer naturligt att säga att en person är glad än att personen har glädje. Egentligen borde det vara på samma sätt med psykiatriska diagnoser. Det vore mindre missvisande att säga att en person är deprimerad än att personen har depression. Vi borde prata om diagnoser som adjektiv, inte substantiv. Tyvärr är de flesta diagnoser svåra eller omöjliga att göra om till adjektiv. Nog kan man säga traumatiserad i stället för har ett trauma (båda uttrycken förekommer), men att säga “autismspektrumtillståndig” blir obegripligt.

Att tala om psykisk ohälsa, själsligt lidande och funktionsvariationer som vore de ett slags objekt får flera långtgående konsekvenser. Vi förleds att betrakta psykiatriska diagnoser som orsaker till människors sätt att handla–tänka–känna; diagnosernas hemvist i den medicinska världen förleder oss att betrakta psykisk ohälsa som medicinska problem (medikalisering); vi objektifierar och externaliserar mänskligt lidande; och så vidare. Allt detta är sådant jag skall återkomma till i framtida inlägg.

Referenser

Ohlsson, R. (2011). Diagnosens roll i vardagligt meningsskapande om psykisk ohälsa. I L.-C. Hydén & G. Drakos (red.), Diagnos och identitet (s. 157–183). Stockholm: Gothia.


  1. Ordet “kritik” använder jag inte i den negativa betydelsen att kritisera någon eller något, utan i den ursprungliga betydelsen att granska eller analysera någonting; det grekiska ordet κριτικός (kritikós) betyder att bedöma eller urskilja något. ↩︎

  2. I själva verket är diagnosmanualerna inte alls så neutrala, universella och teorifria som de utger sig för att vara, men det problemet lämnar jag till ett framtida inlägg. ↩︎


Författare: Stefan Björk

Leg. psykolog och fil. dr. i psykologi.

Comments on “Psykiatriska diagnoser är beskrivningar, inte objekt”