According to Weber, what was salient about the culture of modernity was the large and increasing extent to which its values were those of instrumental rationality. Certain ends are taken as given and rationality is taken to consist in calculation as to the most efficient means to achieve those ends. Instrumentality rationality is socially embodied in the bureaucratic structures both of private corporations and of governments. And the public social world increasingly becomes one in which there is no place for any other values, in which the domination of nature and the remaking of society through the exercise of technical intelligence provide the taken for granted ends to be achieved by bureaucratic and technological means. Within such a culture little place in left for what Weber called ›sacred values‹, for that which had given to life in premodern cultures a magical or enchanted quality. The world of modernity is a disenchanted world in which only in certain limited areas of the private lives of individuals does there remain any place for values that escape disenchantment, whether values surviving from traditional religion or, increasingly for those educated into modernity, the values of art.

Alasdair MacIntyre, Edith Stein: A Philosophical Prologue 1913–1922 (Lanham: Rowman & Littlefield, 2006), 156.

I söndagens Filosofiska rummet diskuterade Torbjörn Tännsjö och Hans Ruin »den djupa klyftan« mellan kontintental och analytisk filosofi. Diskussionen var egentligen inte särskilt bra eftersom såväl Tännsjö som Ruin var mer intresserade av att peka på bristerna i den andres tanketradition. För mig som lyssnare och hemmahörande i den kontinentala tanketraditionen innebar det bara att jag höll med Ruin och tyckte att Tännsjö hade fel. Här hade kanske Dan Zahavis strävan att se likheter mellan de två filosofiska skolorna gjort gott.

När Vetenskapsradion i morse hade ett inslag om att pappor känner sig ignorerade och osynliga i vården hajade jag verkligen till, eftersom det är precis vad min doktorsavhandling handlar om. Inslaget handlade om ett litteraturstudie som Michael Wells vid KI nyligen fått publicerad i Acta Pædiatrica. Det följande är några reflektioner jag gjorde när jag läste Wells artikel.

Ordet »fenomenologi« har i huvudsak tre olika betydelser: (1) ett delområde inom filosofin vid sidan om andra sådana delområden som ontologi, epistemologi och etik; (2) en filosofisk riktning eller tanketradition förknippad med kontinental filosofi; (3) en av Edmund Husserl utarbetad filosofisk metod att närma sig grundläggande frågor som »medvetande«, »mening«, »kunskap«. Här är det de två senare betydelserna som avses, alltså fenomenologin som tanketradition och som filosofisk metod. Vilka tänkare som utöver Edmund Husserl bör räknas till den fenomenologiska tanketraditionen är omtvistat, men ofta nämns Simone de Beauvoir, Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Jean-Paul Sartre (se t. ex. Beauvoir, 2002; Heidegger, 2013; Merleau-Ponty, 1997; Sartre, 1983). Alltför ofta – och kanske särskilt inom psykologiämnet – uppfattas fenomenologi som en särskild forskningsmetod (se t. ex. Ashworth, 2003; Colaizzi, 1978; Giorgi, 2009; Karlsson, 1993; Langdridge, 2007; Lindseth & Norberg, 2004; Manen, 1990; Sages, 2014; Smith, Flowers, & Larkin, 2009), men detta är att betrakta som ett missförstånd: det rör sig inte om ett särskilt sätt att undersöka »fenomen«, utan om forskningsansatser grundade i en fenomenologisk tanketradition.

Det hör till kunskapssökandets väsen att ny kunskap kastar nytt ljus över de fenomen och företeelser man söker kunskap om. Det är inte ovanligt att de frågeställningar som ett forskningsprojekt startar med senare behöver revideras. Som regel gör man dessa justeringar inom ramen för forskningsprojektet som sådant och det är därför inget konstigt att de frågeställningar och problemformuleringar som inledningsvis motiverade ett forskningsanslag i de publikationer som sedermera blir resultatet av projektet är justerade, förfinade eller omformulerade. Det är alltså helt i linje med kunskapssökandets villkor att det här forskningsprojektet, som började med en strävan att förstå mäns upplevelser av att vara utanför och osynliga i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård, sedermera pekade i en annan riktning, nämligen mot de möjligheter (eller avsaknad av möjligheter) den blivande eller nyblivna mammans partner har att finna en plats i det mellanmänskliga samspel som dessa möten utgör.