Manlighet och maskulinitet

Många gånger använder vi ord vars betydelse vi tar för givna. Detta gäller även inom forskning där definitioner annars är en grundbult i det akademiska språkbruket. Ett exempel är mansforskningen där begrepp som manlighet och maskulinitet tas för givna. Det engelska ordet masculinity kan översättas med både »manlighet« och »maskulinitet«, och i svenska texter används orden ibland synonymt, ibland med avgörande betydelseskillnader. Så vad menas egentligen med »maskulinitet« och hur förhåller sig det begreppet till det mer vardagliga ordet »manlighet«?

Etymologiskt har orden samma ursprung. Maskulinitet kommer av latinets masculinus, ytterst mas, som betyder just »manlighet« eller »man«. Manlighet är en sammansättning av orden man och likhet, alltså man-likhet.

Går man till ordböckerna förefaller det inte vara någon nämnvärd skillnad. Såväl manligt som maskulint är något »som anses typiskt för en man« (Köhler, Messelius, & Mattsson, 2006) eller »typiskt för män enl. vissa (delvis föråldrade) ideal« (Svenska Akademien, 2009). En betydelseskillnad är att manligt också kan avse något »som är av eller har att göra med mankön« (Svenska Akademien, 2009). Kanske kan detta tolkas som att ordet manlig är starkare knutet till det biologiskt observerbara könet, medan maskulin mer syftar på idéer och ideal kring det manliga könet?

Denna distinktion är dock inte lika enkel att bibehålla när vi talar om manlig_het_ och maskulin_itet_. I båda fallen syftar detta otvetydigt på det att vara man – kvaliteter eller egenskaper som anses typiska eller lämpliga för män – och vad är det om inte idéer och ideal? Man kan förstås diskutera huruvida dessa ideal är av givna av naturen (essentialism) eller socialt konstruerade, men de är likväl idéer, och jag har svårt att se att något av begreppen – manlighet eller maskulinitet – skulle vara starkare kopplat till det biologiska könet.

Författare som Claes Ekstam (2006) tycks använda orden manlighet och maskulinitet synonymt, medan exempelvis Bo Nilsson (1999) skiljer på manlighet som den rent beskrivande nivån av vad män gör, medan maskulinitet rör sig på en mer analytisk, generell nivå. Det är mot bakgrund av detta som Nilssons växling mellan begreppen manlighet och maskulinitet blir begriplig:

Den tidiga mansforskningen präglades också av en mer eller mindre given föreställning om att manlighet är ett singulärt fenomen. En vit, vital och heterosexuell man utgjorde den idealtyp mot vilken alla män jämfördes. I bakgrunden fanns begreppet könsroll, vilket implicerade att både män och kvinnor socialiserades in i könsspecifika handlingsscheman. Könsrollsforskningen upprättade således både en manlig och en kvinnlig standard, och eftersom den allt som oftast undvek att problematisera relationerna mellan könen, reproducerade den även en dualistisk könsuppfattning, en syn på könen som två separata entiteter.

Kritiken mot ovan nämnda perspektiv kom från män vars manlighet, i jämförelse med idealtypen, indirekt framställdes som avvikande. Svarta, homosexuella och representanter för etniska minoriteter poängterade att maskulinitet inte utgör ett fenomen, och därför, menade de, krävs studier av hur olika individer eller grupper av individer konstruerar skilda versioner av manlighet.

[…] Maskuliniteter analyseras ofta som sociala och kulturella konstruktioner, vilket innebär att de meningar som är förbundna med det manliga, med biologiskt kön och sexualitet, varken ses som universella eller transhistoriska […]. Variabler som klass, sexualitet, ras och etnicitet, samt ålder (generation), är av övergripande betydelse för konstruktionen av maskulinitet. (Nilsson, 1999, s. 14)

Här kan man ana en historisk utveckling inom mansforskningen, från en mer eller mindre naturligt given mansroll till en flora av divergerande och konkurrerande maskuliniteter. För Nilsson förefaller maskulinitet vara ett överordnat begrepp, nämligen den socialt konstruerade mening som bland annat innefattar manlighet. Om manlighet betecknar den empiriska nivån kan man tänka sig att ordet ofta förekommer i singularis. Å andra sidan, de kontextuella och lokalt konstruerade maskuliniteterna förekommer oftast i pluralis.

I slutänden kan distinktionen mellan manlighet och maskulinitet tyckas vara akademiskt hårklyveri. Även om det kan finnas en poäng i att skilja mellan manlighet som innehåll och maskulinitet som den sociala process som skapar, formar och upprätthåller olika manlighetsideal, betyder orden i grund och botten samma sak och i likhet med Ekenstam (2006) lutar jag åt att betrakta dem som synonymer – särskilt som masculinity tycks vara det ord som används på engelska. Således, tills vidare definierar jag, för mig själv och min forskning, såväl maskulinitet som manlighet som de kvaliteter eller egenskaper som anses typiska eller lämpliga för män.

Referenser

Ekenstam, C. (2006). Mansforskningens bakgrund och framtid: några teoretiska reflexioner. Norma: Nordisk tidskrift för maskulinitetsstudier, 1(1), 6-23.

Köhler, P. O., Messelius, U., & Mattsson, C. (2006). Natur och kulturs stora svenska ordbok. Stockholm: Natur och kultur.

Nilsson, B. (1999). Maskulinitet: representation, ideologi och retorik. Umeå: Boréa.

Svenska Akademien. (2009). Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Norstedt.

Ursprungligen publicerad som »Manlighet och maskulinitet« på bloggen »Psykologidoktoranden«.