Artikel publicerad i Jordemodern

I dag ringde en barnmorska och undrade om jag inte kunde komma och hålla ett föredrag om min forskning med anledning av artikeln i Barnmorskeförbundets tidskrift Jordemodern. Det var så jag fick veta att min artikel publicerats och det är förstås smickrande att den röner lite uppmärksamhet. Min doktorsavhandling passerade annars tämligen obemärkt under allas radar.

Läs mer

Om mellanmänskliga möten, pappor och mödrahälsovård

Min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård« handlar inte i första hand om män och barnmorskor, utan om mellanmänskliga möten. Förvisso mellanmänskliga möten som sker på en viss plats (mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård) där en person under en viss beskrivning är närvarande (en blivande eller nybliven pappa), men det är det mellanmänskliga mötet som till syvende och sist står i centrum för min analys. Vad jag erbjuder är alltså inte så mycket ett sätt att förstå män eller vilka egenheter hos män som gör att de känner sig utanför och osynliga vid exempelvis besöken på barnmorskemottagningen, utan vad i det mellanmänskliga samspelet som kan göra att en person känner sig just utanför och osynlig.

Läs mer

Transkribering är tolkning

Sedan februari 2012 har jag intervjuat tio män som alla haft det gemensamt att de är fäder. Så gott som alla tyckte om att prata om föräldraskap – vilket inte är förvånande eftersm de kontaktat mig för att prata om just det – men jag blev ändå förvånad över att alla intervjuer blev längre än de 90 minuter jag ursprungligen satte upp som tidsram. Faktum är att de flesta intervjuer blev avsevärt längre än så: fem intervjuer blev mellan 2½ och 3 timmar och en intervju höll på i nästan 4 timmar. De fyra intervjuer som är omkring en timme och tre-kvart är i sammanhanget korta.

Allt som allt har jag 24 timmar och 41 minuter intervjumaterial. Ett dygn. Ett dygn av prat som skall transkriberas till text, ord för ord. Ett arbete som nu är avklarat men som har kostat mig flera månader av hårt arbete. Transkribering är inte alltid så enkelt.

Att transkribera är ett kognitivt mycket krävande. Man lyssnar hela tiden uppmärksamt och låter det man hör rinna ut i fingrarna och förvandlas till text mot datorns tangentbord. Men transkribering är inte en enkel översättning av tal till text. I transkriberingsarbetet ingår med nödvändighet ett stort mått av tolkning. Eftersom talspråk skiljer sig så mycket från skriftspråk måste man alltid göra anpassningar för att det skall bli begripligt.

Hur gör man med pauser, till exempel? Ibland är pauser på några tiondels sekunder avsiktliga och markerar slutet på en grammatisk sats och början på en annan och motsvarar skriftspråkets kommatecken eller punkt beroende på sammanhang. Ibland kan pauser bero på att man tänker efter, att man »söker efter ord« eller tvekar. Ibland kan pauser höra till ett effektfullt berättande eller helt enkelt bero på att informanten gestikulerar med händerna – sådant som inte syns på en ljudinspelning.

Huruvida en paus skall förstås som interpunktion, tankeverksamhet, tvekan eller någonting annat är naturligtvis en tolkningsfråga, och den tolkning man gör kommer att cementeras i den transkriberade texten. Många gånger spelar det inte någon roll, men då och då kan en paus vara avgörande. Pauser, dvs. det som inte sägs, kan vara lika meningsbärande som det som sägs. Låt mig illustrera med ett exempel:

Eller såhär, om det skulle vara en pappa som inte hade (—) som inte hade dom intressena, alltså där intressena var familjen, alltså intresset var att vara här, alltså deras intresse var att utveckla sina barn, uppfostra sina barn till bästa människorna och liksom läsa på allting kring det (—) visst. Men jag kan inte riktigt- jag vet inte. (—) Den- då skulle jag- jag vet inte- då skulle- det känns ju som att då skulle man ju vara (—) socialt (·) missanpassad nästan.

Den första pausen efter »eller såhär« har jag noterat som ett kommatecken i stället för en kort paus »(·)«. Det påverkar inte innebörden av det som sägs (»eller såhär« är ju egentligen bara onödig utfyllnad). Den första längre pausen, noterad som »(—)«, kan däremot inte göras om till ett kommatecken utan att samtidigt gå miste om intrycket av att informanten »tänker efter« eller »söker efter ord«. Exemplen som följer skiljer jag åt med kommatecken och därefter hugger informanten av ett antal ord när han »söker efter« den rätta formuleringen.

De två sista pauserna i exemplet är däremot avgörande. Eftersom informanten stannar upp och tycks tänka efter och dessutom tvekar inför ordet »missanpassad« kan man misstänka att han kommer på det uttrycket i samma ögonblick som han säger det. Han går förmodligen inte runt och kallar alla män som gjort familj och barn till sitt livsprojekt som »socialt missanpassade« (faktum är att informanten aldrig träffat några sådana män utan gör ett tankeexperiment). Tvärtom bör man inte ta det grova uttrycket på alltför stort allvar. Kanske bör man betrakta »socialt missanpassad« som en överdrift som återspeglar den mening som informanten tillskriver exklusivt familjeorienterade män (om sådana finns?).

Transkribering innebär ständiga ställningstaganden av det slag jag just beskrivit. Ovanstående utdrag hade också kunnat transkriberats utan någon interpunktion över huvud taget; alla pauser hade kunnat noteras som just pauser, uteblivna pauser där man normalt förväntar sig pauser som uteblivna pauser, avhuggna ord som avhuggna ord, och så vidare, men priset skulle bli en näst intill oläsbar text. Sådana avvägningar måste man alltid göra.

Islam, religion eller manlighet? Om Uppdrag Granskning som kunskapsprojekt

Onsdag 16 maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning (UG) som på SVT:s hemsida fått rubriken Muslimska ledare uppmanar kvinnor till underkastelse. Bakgrunden är att alla svenska församlingar som får del av det statliga stödet till trossamfund samtidigt måste upprätthålla och stärka samhällets värderingar. Att, som Uppdrag Granskning visar, ge kvinnor rådet att inte polisanmäla sina våldsamma män och att de måste ställa upp på sex fast de inte vill, är helt uppenbart i strid med det svenska samhällets värderingar.

I efterdyningarna av UG har debatten, föga förvånande, handlat om islam och dess kvinnosyn. Men hur kan vi med sådan säkerhet säga att det är islam som är det egentliga problemet? Jag hävdar att vi inte kan det, åtminstone inte baserat på UG och det sätt de genomförde sin granskning.

Först vill jag göra klart att jag inte försvarar islam. Jag kritiserar inte islam heller, för den delen. Mitt syfte med det här blogginlägget är att visa hur vårt sätt att ställa frågor får konsekvenser för vilka svar vi får, vilka slutsatser vi kan dra och vilken riktning den efterföljande debatten tar.

Som forskare och lärare i forskningsmetod vet jag ett och annat om hur man ställer frågor och hur man går tillväga för att besvara dem på ett sådant sätt att antalet tänkbara förklaringar och samband minimeras. Jag kan inte bedöma UG ur ett journalistiskt perspektiv, men betraktat som ett kunskapsprojekt – ett arbete som syftar till att ge tillförlitlig kunskap om ett visst fenomen – är det minst sagt bristfälligt.

Den centrala frågan är vad UG egentligen granskar. Är det hur trossamfund med statsbidrag efterlever kravet på att upprätthålla och stärka samhällets värderingar? Är det islam och dess kvinnosyn? Är det hur svenska församlingar försäkrar sig om sina anställdas och lekmäns kompetens? Eller är det något annat? Vilket det än är, lider granskningen av ett alltför snävt och selektivt urval för att man skall över huvud taget skall kunna dra några substantiella slutsatser.

Om det handlar om att granska trossamfund med statsbidrag, varför begränsa sig till enbart moskéer? Varför inte också granska ortodoxa kyrkor, judiska synagogor, Frälsningsarmén, Svenska kyrkan och andra frireligiösa samfund? Som UG gjort sin granskning nu, kan vi inte säga att det är just inom islam som problemet förekommer, eller om det är ett problem som gäller fler eller kanske till och med alla trossamfund, oavsett konfession. Uttryckt på forskningsspråk, för att utröna vilka faktorer som samvarierar eller korrelerar med det fenomen vi undersöker, måste vi variera alla tänkbara faktorer så mycket som möjligt (och försöka konstanthålla övriga).

Detta har en avgörande betydelse för vilka slutsatser som är möjliga att dra. Antag att en mer omsorgsfullt genomförd granskning skulle visa att problemet förekom i alla trossamfund. Då skulle debatten se annorlunda ut och handla om vad det kan tänkas vara för problem med religion i allmänhet. Eller, för den delen, att det enbart förekom i moskéer men inte andra trossamfund. Då skulle debatten förvisso handla om islam, men då med en helt annan substans än vad som nu är fallet. (Strängt taget kan man inte dra den slutsatsen heller, eftersom problemet likväl kan handla om exempelvis kompetens- eller rekryteringsproblem; att systematiskt utesluta alternativa förklaringar är själva kärnan i vetenskaplig forskning.)

Säkerligen finns en och annan som menar sig veta vilket resultatet skulle bli i övriga trossamfund, men utan en omsorgsfull undersökning av sakernas tillstånd är och förblir det ren spekulation. Saken är den att vi – baserat på UG:s granskning – faktiskt inte kan veta om de missförhållanden som uppdagats hänger ihop med islam, religiösa trossamfund i allmänhet eller något annat – till exempel det faktum att alla smygfilmade »imamer« var män.

Kanske är det orättvist att bedöma ett grävande journalistiskt arbete utifrån ett forskningsperspektiv, men båda har det gemensamt att de söker kunskap om något som vi inte känner till. Min poäng är att med omsorgsfullt, hederligt och eftertänksamt arbete kan man ställa bättre frågor och dra säkrare slutsatser. Detta gäller inte minst sådana politiskt känsliga ämnen som islam, invandring och rasism. Som granskningen är genomförd nu kan jag inte se att efterbörden hade kunnat bli något annat än en substanslös debatt om islam.

Märk väl, jag hävdar inte att företeelser som islam inte får granskas. Däremot hävdar jag att man kan göra det på bra och mindre bra sätt. Med lite mer eftertanke (före!) hade UG:s granskning kunnat bli något mer än bara bensin på elden.

PS: Märk väl att jag diskuterade detta med vänner på Facebook innan programmet ens sänts. Jag kunde redan då, baserat på hur UG ställt frågan, förutsäga att detta inte skulle resultera i en debatt om hur trossamfund förvaltar statsbidrag, om trossamfund bör bedriva familjerådgivning, om religion som sådan är ett problem – utan om islam.

Om moderskapets återskapande

»Women mother daughters who, when they become women, mother« skriver psykoanalytikern och sociologen Nancy Chodorow i sin numera klassiska bok The reproduction of mothering (Chodorow, 1978, s. 210). Frasen går inte riktigt att översätta, eftersom verbet to mother inte har någon given motsvarighet på svenska. Kvinnor tar hand om sina döttrar, »modrar« dem, på ett sådant sätt att de både är rustade för och själva önskar att bli mödrar. Chodorow vill visa hur moderskapet skapas och återskapas – det är inget som kvinnor kan naturligt, ingen modersinstinkt eller förprogrammerat biologiskt program som aktiveras under graviditet, förlossning och amning.

Läs mer

Nyblivna föräldrar och stödet från far- och morföräldrar

Laura Hansen och Elizabeth Jacob (1992) intervjuade 86 nyblivna föräldrar om det stöd de fick från sina egna föräldrar i samband med föräldrablivandet. Det hela skedde inom ramen för ett projekt kallat Family circle vid Youth and family counseling i Libertyville, Illinois. Projektet startade för 25 år sedan, och artikeln har nästan 20 år på nacken, men resultatet är likväl intressant eftersom det är en av de mycket få artiklar jag hittat som berör min egen frågeställning.

Läs mer

Förvånade fäder

Lesley Barclay och Deborah Lupton (1999) gjorde under andra halvan av 90-talet en studie som i mångt och mycket anknyter till mitt eget intresseområde. De följde ett antal familjer under lång tid i samband med att de blev förstagångsföräldrar. Artikeln redovisar upprepade intervjuer med 15 män kring deras erfarenheter i samband med att de blev fäder. Intervjuerna har analyserats ur ett diskurspsykologiskt perspektiv.

Läs mer

Att bli en familj

C. P. Cowan, Cowan, Heming och Miller (1991) hävdar att det är en påfrestning när ett par blir föräldrar, ibland till och med värt att kalla »kris«: föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under de år de får och uppfostrar barn, föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under första barnets första år än under graviditeten, och risken för psykos, depression och »blues« ökar hos nyblivna föräldrar.

Läs mer

Familjer i förändring

Det engelska ordet transition betyder »övergång, förflyttning; förändring, omvandling«. Det är ett begrepp som ofta används när man vill undersöka omvälvande förändringar hos individer (komma i puberteten, bli arbetslös, gå i pension, förlust av anhörig, drabbas av naturkatastrofer, etc) och familjer (giftemål, bli föräldrar, skilsmässa, etc). Men kan man verkligen säga att alla de händelser och processer som man kallar »transitioner« handlar om samma sak?

Läs mer