"Pappor känner sig ignorerade och osynliga i vården"

När Vetenskapsradion i morse hade ett inslag om att pappor känner sig ignorerade och osynliga i vården hajade jag verkligen till, eftersom det är precis vad min doktorsavhandling handlar om. Inslaget handlade om ett litteraturstudie som Michael Wells vid KI nyligen fått publicerad i Acta Pædiatrica. Det följande är några reflektioner jag gjorde när jag läste Wells artikel.

Med sin artikel vill Wells besvara frågan hur hälso- och sjukvården, givet Sveriges ambitioner kring jämställdhet och jämställt föräldraskap, lyckats integrera blivande pappor i mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård:

The purpose of this review was to answer the following question: after nearly half a century of trying to support both parents in Sweden, to what extent have fathers become integrated, accepted and supported within the Swedish child health field? (Wells, 2015, s. 1015)

Wells systematiska litteraturgenomgång är ambitiös och mer omfattande än min egen. Resultatet är detsamma när det gäller vad den tidigare forskningen visar, nämligen att blivande pappor vill vara engagerade och delaktiga, men att detta försvåras av hur de blir bemötta av barnmorskan och annan sjukvårdspersonal. Exemplen känns igen:

For example, fathers felt that prenatal clinics only focused on women and children, leaving them feeling excluded and ignored. Fathers stated that they felt this way because the conversations tended to focus on the pregnant woman, rather than the couple or the father. This made fathers feel dissatisfied with their care and take on more passive roles. Fathers felt that midwives displayed a disrespectful attitude towards them, and they did not feel that the midwives expected them to attend prenatal visits. (Wells, 2016, s. 1017)

Wells slutsatser känns också igen:

Overall, fathers in Sweden wanted to be involved in their child’s health care, saw child health professionals as important and knowledgeable, wanted to better understand the growth and development of their child and wanted to support their partner. While fathers appreciated the support they did receive, they did not always feel like they were supported enough. However, when fathers were supported and encouraged to participate in their child’s health, they enjoyed the experience and felt like a parent, as well as part of a couple, a co-parenting team and a family. (Wells, 2016, s. 1020)

Också de pappor jag intervjuade i min studie ville vara delaktiga, »goda« fäder, och Wells snuddar här vid det som är kärnan i min avhandling, nämligen att papporna när de fick det stöd de tyckte att de behövde inte bara kände sig som föräldrar utan också – med Wells ord – som en part i en parrelation, som i ett föräldrateam, som en familj. Eller med mina ord: föräldraskapets »vi« eller familjens »vi«. Men här gör Wells enligt min mening samma misstag som nästan all tidigare forskning inom området också gjort (detta berör jag i avsnitt 1.2 i avhandlingen):

When fathers were not supported, they often felt distant, unimportant and helpless. Child health professionals could support fathers better by recognising them as a father, as opposed to the mothers’ partner, formally greeting them, making eye contact with them during conversations and answering their questions in an understandable, but factual way. Therefore, on an organisational level, Swedish child health services might consider changing their policies to include fathers as patients with their own unique needs. (Wells, 2016, s. 1020, min kursivering)

När papporna inte får stöd, när de av en eller annan anledning ligger något i vägen för deras strävan att bli en god förälder, känner de sig naturligtvis utanför och osynliga. Men vad är det som lämnas osett? Wells förmodar här att det är pappans särskilda behov som förbises. Lösningen måste då ligga i att uppmärksamma pappans unika behov, i hans särart som pappa. Huruvida pappors särart har att göra med att de är män, att de inte är gravida, eller något annat, framgår inte.

Det jag föreslår i min avhandling är att det i stället är detta som Wells själv nämner strax innan (»parrelationen«, »föräldrateamet«, »familjen«) som osynliggörs, alltså det »vi« som utgörs av två människor som skall få eller nyss fått ett barn. Visserligen är det bara en av dem som är gravid, det är bara en av dem som föder och det är bara en av dem som ammar barnet (om det ammas) – men när blivande pappor finner sig ignorerade och osynliggjorda i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård beror det i första hand på att det är den icke-gravida föräldern som ignoreras och osynliggörs.

Detta menar jag är en följd av sjukvårdens till övervägande delen biomedicinska perspektiv. För att ogenerat citera mig själv:

Det biomedicinska perspektivet innebär, möjligen något tillspetsat, att den gravida kroppen och fostret såsom biologiska organismer står i centrum. Inom mödrahälsovården innebär det att fostrets tillväxt och utveckling övervakas så att eventuella avvikelser från den normala fosterutvecklingen kan upptäckas och att kvinnans fysiska hälsa följs, så att avvikelser som kan vara skadliga för fostret eller modern kan åtgärdas. BB-vården handlar, bland annat, om att se till att amningen – en för alla däggdjur gemensam biologisk funktion – fungerar. Sett ur ett biomedicinskt perspektiv är den blivande eller nyblivna pappan därför av ringa intresse, eftersom det inte är han om är gravid och det är heller inte han som ammar. Det är den gravida eller nyförlösta kvinnan som är patienten; den blivande eller nyblivna pappan är blott anhörig. Det biomedicinska perspektivet synliggör inte kvinnan på bekostnad av mannen, utan den gravida kroppen på bekostnad av den icke-gravida kroppen. (Björk, 2016, s. 24)

Detta pekar i en något annan riktning än den fråga som Wells ställde i inledningen till sin litteraturgenomgång. Wells fråga rör hur väl blivande och nyblivna pappor »integrerats« i mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård, och hans svar är – om jag tillåts parafrasera det lite – »not so much«. Enligt Wells har hälso- och sjukvården ännu inte lyckats med denna »integrering« av pappor. Men även om Wells anför flera skäl till varför pappor bör vara delaktiga i graviditet, förlossning och spädbarnsomvårdnad (i korthet: det är bra för barnen, för mammorna, för samhället och dem själva; detta är ett vanligt sätt att »rama in« forskningsfrågan i den tidigare forskningen, se Björk, 2016, s. 8–9) är frågan om »integrering« ytterst sett en politiskt fråga. Men att barnmorskor och annan sjukvårdspersonal i huvudsak ägnar sig åt den gravida kvinnokroppen och fostret/barnet är inte en politisk fråga, utan hör till mödrahälsovårdens uppdrag (se ARG-rapport nr. 59 från SFOG; Socialstyrelsen, 2015).

Här sker lätt en sammanblandning mellan vad som är politiskt och vad som är medicinskt motiverat. Man bör särskilja hur något är och hur det bör vara; det förra är en vetenskaplig fråga, det senare en politisk eller moralisk. Därför är det kanske inte helt rätt att betrakta det som ett misslyckande när mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården ägnar sig åt den gravida kvinnokroppen och fostret/barnet. Man måste åtminstone beakta de institutionella förutsättningar som föreligger och att barnmorskor och annan sjukvårdspersonal ofta är klämda mellan styrdokument, politiska ambitioner och tillgängliga resurser.

[D]et dilemma som mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård står inför [är]: hur skall man kunna »engagera papporna« givet att det primära uppdraget är kvinnan och det ofödda eller nyfödda barnet? Detta dilemma blir än tydligare om man studerar mödrahälsovårdens styrdokument. Ingenstans nämns något om den gravida kvinnans partner. Den blivande eller nyblivna förälder som inte är gravid är över huvud taget inte en del av mödrahälsovårdens uppdrag. Barnmorskeprofessionens egna riktlinjer i rapporten Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa består av sida upp och sida ner med medicinska riktlinjer, undersökningar som skall göras, prover som skall tas, information som skall ges; vad barnmorskan skall tänka på när hon beaktar den gravida kvinnans medicinska och psykosociala hälsa; vad man skall göra vid problem, graviditetskomplikationer, och så vidare. Rapporten är, kort sagt, heltäckande med avseende på den gravida kvinnan, fostret, och deras hälsa. Partnern nämns bara i tre sammanhang: föräldrastöd, kvinnans hälsobeteende, samt våld i nära relationer (ARG-rapport nr. 59, s. 39–40, 43–44, 87–96). Rapporten nämner visserligen att »det är viktigt att partnern känner sig delaktig i graviditeten« (ARG-rapport nr. 59, s. 43) men ingenstans nämns hur partnern skall göras »delaktig«. Inte heller Socialstyrelsens rapport ger någon vägledning, utan konstaterar bara att »[m]ödrahälsovården behöver mer kunskap och förståelse om mäns behov och perspektiv i samband med graviditet, förlossning och vård av mor och det nyfödda barnet samt faderskapet« (Socialstyrelsen, 2015, s. 30). (Björk, 2016, s. 234–235)

Så hur skall då mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård gå tillväga för att göra blivande och nyblivna pappor delaktiga i graviditet, förlossning och spädbarnsomvårdnad? I grund och botten är jag enlig med Wells:

All nonbirthing parents, including fathers, should be fully accepted and supported by those working in the child health field, as this could provide further beneficial outcomes for children, families and society. (Wells, 2016, s. 1021)

Wells vidgar här frågan till att beröra alla icke-gravida föräldrar, precis som jag gör i avhandlingen. Däremot är jag inte helt säker på, som Wells föreslog i ett tidigare citat här ovan, att »inkludera pappan som patient« är en framkomlig väg. Detta rimmar visserligen väl med det biomedicinska perspektivet, men det är samtidigt motsägelsefullt, eftersom betraktat ur ett biomedicinskt perspektiv är den gravida kvinnans partner relativt ointressant, eller rentav ovidkommande.

Det alternativ jag föreslår i min avhandling är inte bara ett steg bort från det biomedicinska perspektivet, utan också ett steg bort från det särartstänkande som föreställningar om pappors (mäns?) »särskilda behov« innebär. Naturligtvis kan också blivande pappor ha farhågor och funderingar om graviditet, förlossning, amning och spädbarnsomvårdnad – men det är farhågor som blivande pappor delar med alla blivande föräldrar, oavsett om de är gravida eller inte. Således:

Om mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården däremot vill »engagera« och göra partnern »delaktig«, är mitt svar på hur detta kan ske att ställa sig frågan hur kan partnern finna en plats i mötet med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården som gör att det som sker angår honom eller henne? Det finns flera sätt på vilket partnern kan finna en sådan position, men det sätt som jag lyfter fram i denna avhandling är »vi«:et, det »vi« som utgörs av två blivande eller nyblivna föräldrar, två personer som har det gemensamt att de snart kommer att befinna sig eller nyss funnit sig i en föräldra–barn-relation. Detta innebär samtidigt att det tidsmässiga perspektivet behöver sträckas från graviditetens här-och-nu, förbi den annalkande förlossningen till det som kommer därefter: det barn till vilket de två personerna – varav en är gravid och den andra inte är det – kommer att vara föräldrar. (Björk, 2016, s. 235–236)

Referenser

Björk, S. (2016). Män möter mödravård: om betydelsen av »vi« i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård (doktorsavhandling). Umeå universitet, Institutionen för psykologi.

Intressegruppen för mödrahälsovård inom SFOG, Samordningsbarnmorskorna inom SBF, & Mödrabarnhälsovårdspsykologernas förening. (2008). Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa (ARG-rapport No. 59). Svensk förening för obstetrik och gynekologi.

Magnusson, E. (1999). Jämställdhet i många olika versioner: mönster i den politiska retoriken för jämställdhet i svenskt 1990-tal. NIKK, Nordisk institutt for kvinne- och kjønsforskning, Universitetet i Oslo.

Socialstyrelsen. (2015). Kunskapsstöd för mödrahälsovården (2:a uppl.). SOSFS, Stockholm: Socialstyrelsen; Socialstyrelsen.

Wells, M. B. (2016). Literature review shows that fathers are still not receiving the support they want and need from Swedish child health professionals. Acta Pædiatrica, 105(9), 1014–1023. doi: 10.1111/apa.13501