Är jag verkligen samhällsfarlig?

Det är inte utan att jag förundras av reaktionerna på mitt förra inlägg där jag ifrågasatte Pär Ströms vederläggning av ett antal »feministiska myter«. Huvudpoängen med mitt inlägg var att peka på Ströms essentialistiska utgångspunkt, dvs. antagandet att män och kvinnor är väsensskilda och därför är de könsskillnader vi ser i samhället fullt rimliga. Om jag förstår Ström rätt, är det till exempel så att män dominerar bolagsstyrelser för att de vill sitta i bolagsstyrelser, och kvinnor vill det inte; det hela är en konsekvens av fria individers fria val.

De reaktioner jag har fått har till övervägande delen handlat om förklenande kommentarer om mig som person, förolämpningar och rena påhopp. Jag har fått veta att jag »gör vad jag kan för att missförstå Pär Ström«, jag presenterar en »salig röra av halmgubbar och skitsnack«, jag använder »härskarteknik« för att jag råkar stava fel på Pärs namn (dyslektiker måste vara hemska maktmänniskor!), jag »förvrider sanningen«, och så vidare. Dessutom har jag för första gången fått höra titeln »feministen Björk«, men inte som en förklarande positionering, utan som ett skällsord, ty jag hör tydligen till de där hemska feministerna vars yttersta mål är att skuldbelägga män som grupp. Praktiskt taget alla kommentarer har varit anonyma.

Få kommentarer har egentligen berört vad jag skriver. På bloggen Aktivarum (som också är anonym; jag har bara lyckats komma fram till att skribenten heter Erik) har jag fått en replik, »Angående Psykologidoktorandens kritik av Pär Ström« (som hyllas som en »underbar avhyvling av psykologidoktoranden Björk«) samt en uppföljare baserat på en kommentar jag skrev igår.

»Erik«, eller vad personen bakom Aktivarum nu heter, inleder med att påpeka att jag blandar ihop filosofi och politik, och där har Erik precis rätt. Pär Ström har politiska syften och har skrivit en politisk text; mitt intresse är filosofiskt, och jag har skrivit en filosofisk analys av Pär Ströms text där jag försöker blottlägga de ontologiska grundantaganden som Ström utgår från.

Därmed tycks jag ha stuckit ned huvudet i ett getingbo. Min ursprungligen filosofiska kritik tolkas som ett politiskt manifest, och därmed dras jag in i en politisk debatt och ett politiskt samtalsklimat som är mig främmande; ett diskussion där det är helt i sin ordning att idiotförklara sina meningsmotståndare. Erik följer upp detta i dagens blogginlägg, där han skriver:

Här uttrycker Björk en helt felaktig uppfattning av begreppet debatt. Det spelar ingen roll vad jag ansluter mig till. Debatt går ut på att kunniga personer debatterar olika åsikter – inte för att få den andra att ändra sig utan för att publiken skall få förståelse för varför man har de åsikter som debatteras.

Erik har rätt även på denna punkt. Jag är inte intresserad av en debatt utifrån låsta positioner där man skriver för att åhörarna skall välja sida. Ett skäl är att jag är akademiker; jag har inte den psykiska konstitution som krävs för politisk debatt. Ett annat att jag inte har någon självklar position eller åsikt från vilken jag »debatterar«. Jag har inget färdigt ideologiskt paket att försvara.

Däremot tillskrivs jag en ideologi i de kommentarer jag har fått. Jag ses som en förespråkare för tabula rasa, eller idén att människans psyke från födelsen är som en tom tavla där alla sinnesintryck och all erfarenhet skrivs in. Uttrycket härstammar från den engelske filosofen John Locke (1632–1704), men liknande formuleringar finns redan hos Aristoteles. I denna idé om tabula rasa, som jag alltså tillskrivs av bland andra Erik, ingår att det inte finns några signifikanta könsskillnader värda namnet; kön skulle således vara blott och enbart social konstruktion, eller, om man så vill, gemensamt förhandlade föreställningar om kön och dess betydelse.

Något sådant har jag aldrig hävdat; jag är inte empirist utan fast rotad i en rationalistisk tradition från Immanuel Kant via Franz Brentano, Edmund Husserl, Martin Heidegger, Ludwig Binswanger, Hans-Georg Gadamer och flera av de filosofer som brukar benämnas »fenomenologer«. Som jag ser det, är det självklart att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på deras kroppar, och det är skillnad i fysiologi. Tonårsflickor menstruerar, pojkar får nattlig sädesuttömning, och givetvis leder detta till psykologiska skillnader där det ena könets erfarenheter är stängda för det andra könet (bara för att ta ett exempel). Problemet uppstår när vi skall avgöra vilka skillnader som kan anses »naturliga«, dvs. givna av genetiskt arv och biologi, och vilka som är »konstruerade«, dvs. givna av miljö och kultur.

Låt oss ta exemplet med bolagsstyrelser. Om jag förstår Ströms bok rätt, domineras bolagsstyrelser av män, för att män är mer tävlingsrinriktade än kvinnor. Kvinnor är det inte, så därför vill de inte sitta i bolagsstyrelser. Detta är »fria val« och båda könen handlar i enlighet med sin »natur«. Men hur vet vi egentligen vad som är naturligt? Hur kan vi veta att dominansen av män i bolagsstyrelser inte beror på att män har lärt sig vad som anses vara lämpligt och önskvärt hos en man (»manlighet«) och att kvinnor lärt sig vad som anses vara lämpligt och önskvärt hos en kvinna (»kvinnlighet«), och båda handlar »fritt« i enlighet med förställningarna om sin könstillhörighet?

Låt oss ta ett annat exempel. Varför är det så få kvinnor som läser naturvetenskapliga ämnen på universitetet? En del menar att män av naturen är bättre lämpade att hantera kognitiva uppgifter, andra hävdar att grundskola och gymnasium inte behandlar pojkar och flickor lika, vilket i sin tur bottnar i könade, kulturella förväntningar. Studier av pojkars och flickors matematikförmåga visar att skillnaderna minskat med tiden och på 2000-talet är praktiskt taget försumbara – tills de börjar på universitetet. Varför? Det finns flera förklaringar, men en förklaring som inte tycks hålla är att män av naturen skulle vara bättre på matematik. Hade det varit så, skulle skillnaderna bestå över tid, men det gör de inte.

Även om vi antar att det finns skillnader mellan könen, är det första problemet att avgöra vilka dessa skillnader egentligen är. Nyfödda spädbarn går inte att könsbestämma utan att titta på deras könsorgan, men redan efter ett par månader kan man observera skillnader i beteenden. Arv eller miljö? Går det att avgöra? Är frågan över huvud taget relevant? En människa är inte bara biologi; en människa isolerad från kultur och språk blir ingen människa, åtminstone inte en kognitivt fungerande sådan.

Det andra problemet är att avgöra vilka betydelser dessa eventuella könsskillnader egentligen har. Är det självklart att män sitter i bolagsstyrelser och kvinnor inte gör det? Är det självklart att mamma är bäst för barnet den första tiden? Det är här som frågan blir politisk och brännande. Eftersom jag snarast står för ett slags »könsskillnads-agnosticism« kan jag inte säga att jag har någon bestämd åsikt här. Det enda jag gör är att ifrågasätta det som tycks tas för givet, och det gör jag hos både feminister och »essentialister«.

På bloggen Aktivarum menar Erik att jag också gör ett logiskt felslut, nämligen det »naturalistiska felslutet«:

Här går psykologidoktoranden Stefan Björk över från dålig kommunikation till rena felslut. Det han i detta fall använder är mycket välkänt och kallas det naturalistiska felslutet. Eller för att tala enkel svenska gör följande påstående om sin motståndare: »Man stödjer automatiskt det man kallar naturligt«. Stefan Björk säger helt enkelt att vi måste betrakta könen som sociala konstruktioner för om vi inte gör det har vi gjort de eventuella biologiska effekterna till det fina, goda och rätta. Jag svarar då Bullshit!

Om man bortser från Eriks förklenande kommentarer om min kommunikations- och tankeförmåga, så tolkar jag honom såhär:

1. Björk hävdar att Ström menar att vissa könsskillnader är naturliga.
2. Björk hävdar att Ström menar att dessa könsskillnader återspeglas i samhället på ett önskvärt sätt.
3. Björk hävdar att dessa strukturella könsskillnader inte alls är önskvärda.
4. Det betyder att Björk implicit hävdar att Ström har fel; vissa könsskillnader är inte naturliga.
5. Det betyder också att Björk implicit hävdar att hans synsätt (inga könsskillnader) är det naturliga, önskvärda och goda.

Baserat på Steven Pinker drar Erik detta resonemang till sin spets och hävdar att min »icke-biologiska« ståndpunkt leder till att framgångsrika individer betraktas som glupska och omoraliska, i förlängningen en grupp som måste straffas för deras synders skull. Erik betraktar mig som en »präst« som »från sin upphöjda position i förkunnar att normalt mänskligt beteende är att synda mot gud«.

Är detta ett utslag av det »politiska debattklimat« som jag inte förstår, eller menar Erik verkligen att jag är ondskefull och intolerant? Är min filosofiska kritik av Pär Ström rentav samhällsfarlig?

Erik har en poäng när han hävdar att jag gör mig skyldig till det naturalistiska felslutet, nämligen den att ett påstående ofta innehåller implicita påståenden, ibland sådana som man inte förutser. Men i det här fallet håller jag inte med Erik, eftersom han tycks göra ett implicit påstående om mig, nämligen att jag förespråkar något slags icke-biologism. Men det gör jag inte, vilket jag hoppas att detta inlägg klargjort.

Resten av Eriks kritik av mig tycks mer bygga på hans föreställningar om feminister än en noggrann läsning av min blogg. Att jag hänvisar till »flera studier« är inget »giltigt argument«, han buntar ihop mig med »interpretiva sociologer« och hävdar att »interpretiva sociologer och liknande akademiker tror att kvinnor sliter hårt och män latar sig«, han hävdar att jag står för anti-positivism (vilket i och för sig delvis är sant, vilket mina referenser till fenomenologin redan torde ha avslöjat). Erik hävdar också att jag inbillar mig att »mer manskritik (kritik av mannen/problematisering/ifrågasättande av mansrollen) är lösningen«, något som jag heller aldrig hävdat, utan utgör ytterligare ett exempel på ett »implicit« påstående.

Erik menar också att jag gör mig skyldig till ett »falskt dilemma« i frågan om mäns hjälpsökande, och hävdar att »mäns beteende [inte är] ett symptom inte på deras ideal utan på hur de behandlas av personer som Stefan Björk«. Det skulle alltså vara mitt fel att män inte söker hjälp, mitt fel att män i större utsträckning använder destruktiva självmordsmetoder. Detta vräker Erik ur sig över någon han inte känner – faktiskt en man med egen erfarenhet av depressionens helvete och suicidförsök.

Nog har vi väl passerat gränsen för anständighet här?

Summa sumarum: De som vill bedriva dialog och sträva efter att förstå mäns (och kvinnors) livssituation och upplevelser, trots olika förståelse, trots olika utgångspunkter, är mer än välkomna. De som vill driva »politisk debatt« och utmåla mig som något slags feministisk djävul, kommer i fortsättningen bli ignorerade. Jag är inte intresserad av att bli idiotförklarad.

Ursprungligen publicerad som »Är jag verkligen samhällsfarlig?« på bloggen »Psykologidoktoranden«. Detta var ett inlägg jag skrev som respons på den debatt som mitt kritiska inlägg om Per Ströms bok orsakade.