Essentialism, konstruktionism och postmodern etik

Inom genusteori gör man en viktig skillnad mellan essentialism och konstruktionism, och i mångt och mycket är det just dessa två synsätt som ligger bakom debatten som följde på mitt inlägg om feministiska myter. Janis Bohan, professor emerita vid Metropolitan State College of Denver, kontrasterade elegant dessa två synsätt mot varandra i en nu nästan 20 år gammal artikel.

Essentialism, skriver Bohan, innebär att kön är en egenskap hos individen: »Essentialist models, thus, portray gender in terms of fundamental attributes that are conceived as internal, persistent, and generally separate from the on-going experience of interaction with the daily sociopolitical contexts of one’s life« (Bohan, 1993, s. 7).

Konstruktionism, å andra sidan, innebär att kön är en klassifikation av mellanmänskliga transaktioner: »… gender is not a trait of individuals at all, but simply a construct that identifies particular transactions that are understood to be appropriate to one sex« (Bohan, 1993, s. 7).

Det konstruktionistiska perspektivet innebär att det finns vissa sätt att vara som vi anser vara »kvinnliga« respektive »manliga«. Eftersom män identifierar sig som män, agerar de i enlighet med vad som anses vara »manligt«, och kvinnor är kvinnliga för att de handlar i enlighet med det som anses vara »kvinnligt«. Här finns förstås också starka sociala förväntningar: även om det är möjligt för en man att vara på ett »kvinnligt« sätt, kommer mannens upplevelse av att vara »kvinnlig« markant skilja sig från en kvinnas, eftersom bemötandet från omgivningen blir annorlunda (»kärring«, »bög«, etc).

Fördelen med detta perspektiv, menar Bohan, är att fokus flyttas från individuella egenskaper till sociala sammanhang. Mäns maktfördelar i relation till kvinnor löses inte genom att cementera kvinnors underordning i termer av »kvinnliga egenskaper« (essentialism), utan genom att granska de maktordningar som genomsyrar de små och stora sociala sammanhangen.

Den bärande tanken i konstruktionismen, eller social konstruktionism, är att det vi kallar verklighet är en konstruktion, och att denna konstruktion är tillkommen i mellanmänskliga sammanhang. Vad som är verkligt är det vi kommit överrens om skall gälla för verkligt. (Se tidigare inlägg om social konstruktionism.)

Detta betyder inte att fysiska ting som stenar och träd inte existerar såvida vi inte kommer överens om det. Däremot betyder det att betydelsen av såväl träd som stenar är socialt konstruerad. Än mer flytande blir det när vi börjar tala om sådant som inte är fysiska ting, utan rena idéer, till exempel »manligt« och »kvinnligt«. Detta varierar betänkligt världen över, och det är svårt att hitta något slags »essentiell« manlighet eller kvinnlighet som gäller i alla kulturer. Inte ens indelningen av kön i man och kvinna är universell!

Däremot har jag problem med den relativism som ligger och lurar i det konstruktionistiska perspektivet: om det vi kallar »verklighet« bara är en social konstruktion, vad säger att vår konstruktion är mera riktig än, säg, den afghanska talibanrörelsen? Det vanligaste svaret på den här invändningen är att det blir en fråga om etik, och det är också Bohans svar:

The constructionist reply invokes the argument for ethical responsibility. Although knowledge is situational, it is also explicitly value laden: The absence of an absolute truth does not provide—indeed, it does not tolerate—an escape from values issues.Tthe privileging of feminist consciousness derives not from its more adequate access to an absolute and free-standing truth but from the humanity-enhancing values that are its foundation. (Bohan, 1993, s. 16)

Men svaren på de etiska frågeställningarna bygger på de ontologiska och epistemologiska. Vad vi anser vara rätt och fel är intimt förknippat med hur vi tror att verkligheten är beskaffad och vilken kunskap som är möjlig. Om nu verkligheten är onåbar och några sanningar inte finns, mot vilken måttstock skall vi göra denna bedömning huruvida en viss social konstruktion är bättre än någon annan? Hur kan vi hävda att de västerländska (eller rentav svenska) konstruktionerna av »kvinnlighet« är bättre än den afghanska talibanrörelsen, där »kvinnlighet« innebär att gå klädd i burqa, inte arbeta och inte utbilda sig? Den måttstock vi använder, oavsett om den kallas »mänskliga rättigheter« eller något annat, är ju också den en social konstruktion?

Jag har försökt få klarhet i denna socialkonstruktionistiska eller postmoderna etik, men det förefaller som om postmodernism just handlar om de eviga sanningarnas definitiva kollaps (de stora teorierna och den gäckande sanningen var däremot något som präglade modernismen). Eller som någon uttryckte det på Twitter: »rätt för mig är inte nödvändigtvis rätt för dig. Om vi ska umgås behöver vi komma överens om vad som är rätt för oss.«

Nog måste det finnas en väg ut ur relativismens moras?

Referenser

Bohan, J. S. (1993). Regarding gender: Essentialism, constructionism, and feminist psychology. Psychology of Women Quarterly, 17(1), 5-21. doi:10.1111/j.1471-6402.1993.tb00673.x

Författare

Stefan Björk

Publicerad

2011-09-12

Uppdaterad

2011-09-12

Licensierad under

Kommentarer