Den hegemoniska maskulinitetens hegemoni

Den här texten är ursprungligen en examinationsuppgift på en kurs om män och maskulinitet. Den är en kritik av sociologen R. W. Connells teori om hegemonisk maskulinitet sedd ur en psykologiforskares ögon.

Det råder knappast någon tveksamhet kring att de teorier som Raewyn Connell formulerade i slutet på 70-talet och början på 80-talet kommit att dominera maskulinitetsforskningen. Alla som forskar om män, maskulinitet eller näraliggande områden – som i mitt fall, mäns upplevelser och psykiska hälsa – kommer förr eller senare komma i kontakt med Connells teori om hegemonisk maskulinitet och tvingas också förhålla sig till den: antingen är man pro-Connell, eller också är man det inte. Det enda man inte kan göra är att ignorera den.

I en mening kan man alltså påstå att Connells teori om hegemonisk maskulinitet i sig är hegemonisk – på gott och ont. Eftersom jag av strax anförda skäl är kritisk mot teorin har jag haft flera möjligheter att raljera över den »hegemoniska maskulinitetens hegemoni«. Denna essä hoppas jag dock skall bli mindre raljerande och mer saklig, eller åtminstone reflekterande.

En mångfald maskuliniteter och en hegemoni

Så som Connells teori ofta presenteras, och för all del också så som han själv presenterar den, tycks det vara två aspekter som är särskilt viktiga. För det första, det finns inte en enhetlig, evig och oföränderlig maskulinitet^[1], utan flera maskuliniteter som förhåller sig till varandra enligt sin egen inbördes logik. Det är här som Connell urskiljer den hegemoniska maskuliniteten som representerar det för tillfället dominerande manlighetsidealet, den underordnade maskuliniteten som utgör strategiska alternativ till den hegemoniska (t. ex. homosexualitet), den delaktiga maskuliniteten som direkt eller indirekt accepterar och stödjer den hegemoniska utan att själv förkroppsliga den (t. ex. de nätbrynjeförsedda öldrickarna som hyllar de atletiska fotbollsspelarna på TV:n), samt den marginaliserade maskuliniteten som uppstår i skuggan av andra maktordningar (t. ex. bland amerikanska svarta män).

För det andra, den hegemoniska maskuliniteten är den ideologi som upprätthåller en viss ordning mellan könen i ett visst samhälle. Eller som Connell själv uttrycker det:

Hegemonic masculinity can be defined as the configuration of gender practice which embodies the currently accepted answer to the problem of the legitimacy of patriachy, which guarantees (or is taken to guarantee) the dominant position of men and the subordination of women. (Connell, 1995, s. 77)

Connell presenterade sin teori under en period när strukturella teorier om patriarkatet (en samhällsstruktur enligt vilken kvinnor är underordnade män) dominerade den feministiska rörelsen, och man kan lätt förstå att teorin blev populär: patriarkatet, i Connells tappning, är inte en monolitisk struktur som gör alla män överordnade alla kvinnor, utan »det finns en genuspolitik även inom maskuliniteten« (Connell, 1995, s. 37, min översättning).

Ett lapptäcke av teorier?

Connells teori om hegemonisk maskulinitet är en syntes av flera teorier. Den har sitt ursprung i en teori om maskulinitet och kroppen som Connell formulerade på 1970-talet (Hearn, 2004). Den var ett försök att lösa två motsatta extrempositioner som tycks ha dominerat på den tiden, dels det biologiska synsätt enligt vilket all »maskulinitet« kan härledas till rent fysiska och fysiologiska egenskaper i manskroppen, dels det socialkonstruktionistiska synsätt enligt vilket kroppen är en slät yta på vilken samhällets föreställningar om maskulinitet projiceras.

Connell tar avstånd från båda synsätten. Å ena sidan determineras inte manlighet och kvinnlighet av biologi. Empirisk könsskillnadsforskning – som alltsedan Francis Galton bedrivits med oförtruten nit – visar på ytterst få relevanta skillnader mellan män och kvinnor. Å andra sidan, bara för att kön är en social konstruktion betyder det inte att kroppen försvinner. Den yta på vilken de sociala konstruktionerna konstrueras är inte slät, utan skrovlig och ojämn.

Connells lösning består av något han kallar kroppsreflekterande praktik. Det vi gör, och det våra kroppar gör, är alltid socialt. Kroppens handlingar, kroppens praktik^[2] eller praxis, skapar och återskapar den sociala struktur som ligger till grund för människors handlande. Samtidigt är det just dessa strukturer som möjliggör vissa former av handling och begränsar andra. Kropp och struktur skapar och återskapar varandra, och kärnan i detta är den speciella form av social praktik som Connell kallar kroppsreflekterande.

Det är genom att göra saker tillsammans med andra som vi skapar det vi kallar »verklighet«. Connell kallar detta för att den sociala praktiken är onto-formativ, »varande-skapande« – ett begrepp han lånat från den marxistiske filosofen Karel Kosík (1926–2003). Connell beskriver det på följande sätt:

Practice never occurs in a vacuum. It always responds to a situation, and situations are structured in ways that admit certain possibilities and not others. Practice does not proceed into vacuum either. Practice makes a world. In acting, we convert intitial situations into new situations. Practice constitutes and reconstitutes structures. Human practice forms the reality we live in. (Connell, 1994, s. 15)

Vad som i mina ögon är lite knepigt är avsaknaden av ett tolkande subjekt i den här kretsgången mellan kropp och social struktur, eller »social mening« som Connell ibland skriver. Jag skall återkomma till detta; tills vidare nöjer jag mig med att Connell här beskriver maskulinitet som mikrostruktur eller möjligen mesostruktur (mellanstruktur), dvs. individers samspel i relation till organisationer och sociala grupper. Möjligen skulle man kunna kalla detta för ett socialpsykologiskt perspektiv på maskulinitet.

Den andra teori som Connell lutar sig tillbaka mot är teorin om hegemoni. Ordet kommer från grekiskans ἡγεμονία (hegemonía) som betyder »ledning«, »överbefäl« eller »ledarskap«, men Connell använder det i en specifik betydelse som han lånat från den marxistiske filosofen Antonio Gramsci (1891–1937). Gramsci skrev om hur den kapitalistiska världsordningen upprätthålls inte bara genom politiskt och ekonomiskt tvång, utan också ideologiskt genom att borgarklassens kultur ses som det givna, normala och önskvärda av alla. Denna hegemoniska kultur innebär att arbetarklassen identifierar sitt bästa med borgarklassens bästa, och bidrar på så sätt till att status quo upprätthålls.

På motsvarande sätt menar Connell att den hegemoniska maskuliniteten är den maskulinitetsform (ideologi) som upprätthåller en viss ordning mellan könen i ett visst samhälle, nämligen mäns överordning och kvinnors underordning (se citatet ovan). Den hegemoniska maskuliniteten är medlet för att nå målet: patriarkatets legitimitet och upprätthållande.

Hegemonier handlar om makrostrukturer, dvs. socioekonomiska strata (klass), sociala institutioner eller relationer mellan organisationer – i det här fallet en annan form av strata, nämligen kön. I makrostrukturella perspektiv finns liten eller ingen plats för enskilda individer, eller sociala aktörer. Det är i sig inget problem, eftersom det oftast handlar om samhällsteorier – om sociologi, inte psykologi. Däremot uppstår problem när man försöker förena mikro- och makrostrukturella teorier. Det, om något, aktualiserar den klassiska frågan om relationen mellan struktur och aktör.

Som jag ser det, är det ett stort problem att Connell inte är tydlig på den här punkten. Är teorin om hegemonisk maskulinitet ett mikro- eller makrostrukturellt perspektiv? Eller är teorin rentav tänkt att omfatta både mikro- och makrostrukturella perspektiv, en teori som spänner över såväl sociologi som psykologi och därmed utger sig för att kunna förklara allt? Eller för att uttrycka det mer vardagligt: handlar teorin om män eller om maskuliniteter? Connell själv skriver ibland om maskuliniteter som om de vore överindividuella, självständiga aktörer:

To recognize diversity in masculinities is not enough. We must also recognize the relations between the different kinds of masculinity: relations of alliance, dominance and subordination. These relationships are constructed through practices that exclude and include, that intimidate, exploit and so on. (Connell, 1995, s. 37)

Märk väl att Connell skriver att maskuliniteterna relaterar till varandra med allianser, dominans och underordning, att maskuliniteterna utesluter, inkluderar, hotar och utnyttjar – inte män eller ens människor.

Det saknade subjektet

En teori som uppenbarligen har ett så makrostrukturellt perspektiv – även om den gör anspråk på att också vara socialpsykologisk eller åtminstone mikrostrukturell – är svår att använda i psykologisk forskning. Psykologi – från grekiskans ψυχή (psukhé), »själ«, »intellekt« – handlar om människors upplevelser, tankar, känslor och beteenden^[3]. Även om de flesta psykologiska delområden sätter in detta i ett socialt och kulturellt sammanhang, kvarstår ett otvetydligt fokus på individen. En psykologi värd namnet måste kunna förklara och begripliggöra enskilda individers upplevelser, tankar, känslor och beteenden.

Det är just detta som de brittiska socialpsykologerna Margaret Wetherell och Nigel Edley tar fasta på i sin studie Negotiating hegemonic masculinity (Wetherell & Edley, 1999). De kritiserar Connell för att den hegemoniska maskuliniteten är ouppnåelig och aldrig kan förkroppsligas av verkliga män. Därför kan inte teorin svara på hur män faktiskt gör och hur denna hegemoniska maskulinitet blir en del av mäns identitet och handlingsrepertoar – kort sagt, hur den hegemoniska maskuliniteten formas och uttrycks i mäns psyken.

Wetherell och Edley är diskursiva psykologer, vilket i korthet innebär att de betraktar språket som en form av social handling, och att detta språk också formar dem verklighet vi lever i. Således, i sin studie undersöker de hur enskilda män med hjälp av språket positionerar sig i relation till män eller manlighet som social position (vilket, utan alltför mycket våld på teorin, kan förstås som »män som social konstruktion«). Detta kallar de imaginära positioner och urskiljer tre sådana: den heroiska, den vanliga och den rebelliska.

Den heroiska positionen innebär att framställa sig själv som om man mer eller mindre förkroppsligade de traditionella föreställningarna om manlighet. Wetherell och Edley liknar detta vid Connells deltagande maskulinitet: männen omhuldar och positionerar sig själva i linje med traditionella manlighetsideal utan att själva vara Rambo eller James Bond. Detta var dock sällsynt hos de män de intervjuade. Mer förekommande var en »vanlighetsposition« där män framåller sig själva som vanliga och normala, i skarp konstrast till de traditionella manlighetsidealen som nu betraktas som orealistiska stereotyper. En tredje position är den rebelliska där män tydligt tar avstånd från de traditionella manlighetsidealen och medvetet går på tvärs mot sociala förväntningar. Till skillnad från »vanlighetspositionen« framhöll dessa män sin ovanlighet och annorlundahet (Wetherell & Edley, 1999).

Den mest frekevent förekommande »vanlighetspositionen« har inte några motsvarigheter i Connells klassifikationssystem för maskuliniteter. Karaktäristiskt för de intervjuade männens sätt att förhålla sig var också att de inte använde sig av en position, utan växlade mellan olika positioner beroende på sammanhang. Wetherell och Edley menar därför att Connells maskuliniteter bör betraktas som effekter av diskursiva strategier snarare än olika typer av män. Hegemonisk maskulinitet är inte något statiskt och allomfattande, utan flyktigt, tillfälligt och i ständig förändring:

Hegemony is a version of the world which is reality defining. Such versions are plural, inconsistent, achieved through discursive work, constantly needing to be brought into being over and over again. That is the chief character of hegemony rather than its definition as an already known and fixed set of ruling ideas. It is a relative position in a struggle for taken-for-grantedness. (Wetherell & Edley, 1999, s. 352)

Wetherell och Edley gör ett fantastiskt arbete i att komplettera Connells teori om hegemonisk maskulinitet med en teori om subjektet. Hela perspektivet flyttas från makrostruktur till subjekt. Connell själv är dock inte alltför imponerad av det diskursiva synsättet:

Yet discursive approaches have significant limits. They give no grip on issues about economic inequality and the state, which […] are cruicial to change in masculinities. The idea of tactical choice from a repertoire is difficult to reconcile with studies of the development of gender identities through the life cycle, influenced by psychoanalysis. (Connell, 2005, s. xix)

Edley och Connell är för all del överens om att idén om imaginära positioner är oförenlig med psykoanalys; Edleys kritik av psykodynamiska teorier är skoningslös och han konstaterar att de två helt enkelt är inkommensurabla – ett starkt ord i sammanhanget (Edley, 2006). Jag skall dock inte här fördjupa mig i en inomdisciplinär psykologisk kunskapsdebatt, mer än kommentaren att det handlar om ett strukturalistiskt synsätt (Connell) mot ett poststrukturalistiskt (Edley). Connell och Edley har därmed hjälpt mig att åtminstone till en del förstå två av dessa lurviga begrepp som många slänger sig med inom akademin.

Den diskursiva psykologin är dock allt annat än problemfri. Wetherell och Edley kompletterar visserligen Connells hegemoniska maskulinitet med en teori om subjektet, men detta subjekt består bara av imaginära positioner och psykodiskursiva praktiker – själva subjektet är tomt och innehållslöst. Den diskursiva psykologin har ingen teori om självet och kan inte på ett tillfredsställande sätt redogöra för den allmänmänskliga upplevelsen av ett i tiden och i olika sammanhang sammanhängande själv eller ego. Det är av det skälet jag lutar mig tillbaka på fenomenologin och psykologer som Jack Martin och Jeff Sugarman. De föreslår att självet kan förstås som ett narrativ eller en en ständigt föränderlig historia som skrivs mot bakgrund av tidigare upplevelser (Sugarman & Martin, 2010). Detta faller dessvärre utanför ramen för den här essän (men jag lär återkomma till frågan i andra sammanhang).

Kartläggning av maskuliniteter

Connells starka fokus på maskuliniteter framför män, kombinerat med klassificeringen i hegemoniska, underordnade, delaktiga respektive marginaliserade maskuliniteter, inbjuder till en kartläggning av olika »maskulinitetstyper« bland olika grupper av män. Connell lägger fram maskulinitetstyperna som ett användbart analysverktyg i kartläggningen över hur olika maskuliniteter fördelar sig bland olika grupper av män:

We need information about how different masculinities are distributed between social groups, such as ethnic communities, regions or social classes. (Connell, 2005, s. xvii–xviii)

Även om Connell har ambitionen att granska patriarkatet och mäns makt, riskerar en forskning med ett sådant syfte att endast resultera i ett slags katalogisering av maskulinitetstyper. Detta gäller också Connells egen forskning:

De-regulation of the economy places strategic power in the hands of particular groups of men – managers and entrepeneurs. I have suggested […] that these groups are the bearers of an emerging hegemonic form of masculinity in the contemporary global economy, which I call ›transnational business masculinity‹. (Connell, 2005, s. xxiii)

Måhända är det en elak liknelse, men när jag läser detta ser jag framför mig zoologen Connell som dammsuger världens population av män på jakt efter nya former av maskuliniteter, nya »arter«, som han namnger, klassificerar, och för in i sin ständigt expanderande taxonomi. Den oundvikliga frågan blir vilket värde sådan forskning egentligen har?

It is always worth asking where are these researches and studies leading? Are they providing a way of showing and deconstructing the complexities of men’s power, of undermining men’s authority, of ending violence, and so on – or are they offering an easy means for men to intervene in gender politics and gender research, with little responsibility, little need for change, and even more space for exercising power and authority? How do they subvert patriarchy and how do they obscure or even reinforce patriarchy? Do they benefit women? And if so, which women? (Hearn, 2004, s. 63)

Jeff Hearn argumenterar för att kritiska mansstudier bör studera mäns hegemoni – inte hegemonisk maskulinitet. Det är, trots allt, män som har makt, det är mäns relationer som kan karaktäriseras som allians, dominans eller underordning, det är män som utesluter, inkluderar, hotar och utnyttjar (jfr citatet av Connell ovan). Detta skulle, till att börja med, innebära ett fokus på de sociala processer som bidrar till att det över huvud taget existerar en hegemonisk acceptans av kategorin män (till skillnad från Connell som har förklaringen klar för sig a priori). Hearn hävdar vidare att vi måste studera hur vi kategoriserar och skiljer män från kvinnor, män från barn och män från män. Det är i dessa sociala processer – i kategoriseringen och differentieringen – som vi återfinner det vi kallar »manlighet« eller »maskulinitet« (Hearn, 2004).

Män i den »reproduktiva sfären«

För Connell är kön en företeelse med samma samhällsdynamik som klass eller etnicitet. Det är bara grunden för särskiljandet som är annorlunda:

Gender relations differ from class relations and race relations, not in the kinds of social practices they organise (all of these structures, for instance, organise labour), but in the logic through which they organise practices. Gender is social practice organised in relation to the reproductive arena, a process in which body-reflexive practices are central. (Connell, 1994, s. 14, min kursivering)

Det är ett sympatiskt drag i Connells teori är att han förknippar kön, eller genussystemet, med reproduktionen. Desto märkligare att Connell, i sina studier av maskulinitet, är så upptagen vid vad män gör i skolor, inom sport, i yrkeslivet. Connell skriver själv att teorin baserar sig på studier av män på arbetsplatser och i skolor, mäns sexualitet och idrottskarriärer, samt historiska framställningar av manlighet (Connell, 2005). Den reproduktiva sfären – som i marxistisk analys är den underordnade sfär där kvinnor utför det osynliga omsorgsarbete som krävs för att försörja kapitalisten med nya arbetare (Rubin, 1975) – lyser med sin frånvaro.

Connell kanske oavsiktligt gör den traditionella kopplingen mellan produktion och manlighet, reproduktion och kvinnlighet. Man kan fråga sig om Connell skulle gjort motsvarande studier av femininitet genom att studera hemmafruar och familjeliv? Hur det än är med den saken, är mitt forskningsområde snarast män och familjeliv – en kombination som Connell faktiskt inte har mycket att säga om.

Självklart kan man tala om dominerande föreställningar om fäder och hur de bör vara, och dessa föreställningar har intressant nog förändrats en hel del under de senaste 20–30 åren, åtminstone i Sverige. Men att koppla detta till hegemonier i Connells och Gramscis mening synes mig en smula långsökt – för att inte tala om det forskningsmässiga problem det innebär att på förhand bestämma sig för att leta efter »hegemoniska maskuliniteter« i informanternas berättelser.

Ett sociokulturellt perspektiv på manlighet

Om nu Connells teori om hegemonisk maskulinitet är svår eller rentav omöjligt att använda i psykologisk forskning, vad är alternativet? Här måste jag erkänna att mitt synsätt inte förändrats på något avgörande sätt under kursens gång. Jag har anammat det som harmonierar med mitt synsätt och förkastat det som inte gör det – men det kan förstås lika gärna vara ett uttryck för trångsynthet och inflexiblitet. Framför allt inser jag att Gramsci, Kosík och Connell står i en marxistisk tradition, vilket är en tanketradition jag faktiskt inte kan någonting om.

Till att börja med har jag svårt att se att psykologin behöver en särskild teori om män och maskulinitet och inte en generell teori om kön och genus. Min nuvarande förståelse av kön, manlighet och maskulinitet skulle förmodligen kunna klassificeras som en variant av sociokulturell psykologi, där den bärande tanken är att människans psyke och psykologiska fenomen har sin grund i biologi och sociokultur. Kultur skall här förstås som »en väv, eller ett universum, av betydelser, som ordnar och ger form åt människors upplevelser och verklighet som människor« (Magnusson & Marecek, 2010, s. 58). Kultur föregår såväl upplevelse som förståelse av fenomen. Kön, män, kvinnor, manlighet hör hemma i dessa »betydelsevävar« som gör oss till människor.

Få lär bli förvånade när jag bekänner min sympati för den poststrukturalistiska tanketraditionen, med dess anti-dualism, anti-essentialism och fokus på subjektet (Petersen, 2003). Jag har betydligt lättare att ta till mig den diskurspsykologiska tolkningen av maskulinitet och hegemoni (Wetherell & Edley, 1999) än försöken att utveckla Connells teorier i strukturell riktning mot än större komplexitet och ännu fler faktorer och variabler (Holter, 2005; Lusher & Robins, 2009). Dessa inslag i det som kallas maskulinitetsforskning rimmar väl med min utgångspunkt.

Som jag ser det, är maskulinitet (i betydelsen »föreställningar om manlighet«) färdigheter – sätt att handla och förhålla sig – som män tillägnar sig och införlivar med sin identitet: »jag gör det här och det här för att jag är man«. Detta till skillnad från sådant som inte anses manligt, men som män givetvis ändå kan bemästra: »jag gör det här och det här trots att jag är man«. Denna distinktion mellan att bemästra och tillägna sig, som i sig uttrycker olika sätt att positionera sig gentemot olika föreställningar om manlighet, är antropologiska begrepp som jag finner utomordentligt användbara i en sociokulturell psykologi. Att det råkar vara min handledares teori kan förstås också ha ett och annat med saken att göra (Magnusson & Marecek, 2010).

Det fenomen som Connell beskriver i sina empiriska studier är trots allt verkligt. Jag ser det varje dag när min sexårige son kommer hem från förskoleklassen. Jag förstår av hans berättelser att det finns ett sätt att vara om man skall tillhöra »kärnan« bland pojkarna: man skall leka rätt lekar, man skall ha rätt leksaker, man skall prata på rätt sätt, man skall tycka rätt saker om det som anses viktigt. Samtidigt ser jag hur sonen och hans bästa kompis hittar alternativa sätt att leka och göra saker, sätt som mer eller mindre går på tvärs med de dominerande uppfattningarna. Fenomenen är verkliga, och det skrämmer mig faktiskt att de går att se så tidigt som bland fem- och sexåringar. Men den observationen utgör trots allt en bräcklig grund för en makrostrukturell teori som utger sig för att kunna förklara patriarkatet; steget mellan mellanmänsklig interaktion och samhällsstruktur är långt, och det är långt ifrån säkert att den senare är en enkel uppförstoring av den förra.

För att sammanfatta det hela: jag föredrar begreppet »dominerande föreställningar om manlighet« framför »hegemonisk maskulinitet«. Detta för att undvika de konnotationer till marxistisk analys och makrostrukturella teorier som »hegemoni« och »maskulinitet« innebär – inte för att de är orimliga eller felaktiga, utan dels för att jag inte kan se användningsbarheten inom psykologin, dels för att jag vill vara trogen det sociokulturella perspektivet och dessutom tydlig med det.

Referenser

Connell, R. W. (1994). Bodies and genders. Agenda(23), 7–18.

Connell, R. W. (1995). Masculinities. Berkeley, CA: University of California.

Connell, R. W. (2005). Masculinities (2:a utgåvan). Cambridge: Polity.

Edley, N. (2006). Never the twain shall meet: A critical appraisal of the combination of discourse and psychoanalytic theory in studies of men and masculinity. Sex Roles, 55(9–10), 601–608.

Hearn, J. (2004). From hegemonic masculinity to the hegemony of men. Feminist Theory, 5(1), 49–72.

Holter, Ø. G. (2005). Social theories for researching men and masculinitites: Direct gender hiearchy and structural inequality. I M. S. Kimmel, J. Hearn & R. W. Connell (red.), Handbook of studies on men and masculinities (s. 15–34). Thousand Oaks, CA: Sage.

Lusher, D. & Robins, G. (2009). Hegemonic and other masculinities in local social contexts. Men and Masculinities, 11(4), 387–423. doi: 10.1177/1097184X06298776

Magnusson, E. & Marecek, J. (2010). Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar. Stockholm: Natur och Kultur.

Petersen, A. (2003). Research on men and masculinities: Some implications of recent theory for future work. Men and Masculinities, 6(1), 54–69. doi: 10.1177/1097184X02250843

Rubin, G. (1975). The traffic in women: Notes on the »political economy« of sex. I R. R. Reider (red.), Toward an anthropology of women (s. 157–210). New York: Monthly Review Press.

Sugarman, J. & Martin, J. (2010). Agentive hermeneutics. I S. R. Kirschner & J. Martin (red.), The sociocultural turn in psychology: The contextual emergence of mind and self (s. 159–179). New York: Columbia University.

Wetherell, M. & Edley, N. (1999). Negotiating hegemonic masculinity: Imaginary positions and psycho-discursive practices. Feminism and Psychology, 9(3), 335–356.

Ursprungligen publicerad som »Den hegemoniska maskulinitetens hegemoni« på bloggen »Psykologidoktoranden«.

---

1. Ordet maskulinitet kommer av latinets latinets masculīnus som betyder »av manlig sort« eller »manlig«, och manlighet betyder helt enkelt man-likhet. Ser man till ordboksdefinitionerna, betyder alltså maskulinitet och manlighet samma sak, nämligen föreställningar om vad som anses typiskt eller lämpligt för män. Connell använder dock inte maskulinitet i denna betydelse. ↩︎

2. Ordet praktik gör mig ofta förbryllad, eftersom det svenska ordet normalt betyder att man utövar eller övar på ett yrke. Det engelska ordet practice betyder dock saker som »vana«, »praxis«, »utövande«, »sätt« och »metoder«. Inom socialvetenskaper som sociologi, antropologi och arkeologi betyder praktik »sådant som folk gör«, i vid bemärkelse. Således borde vi kanske tala om praxis snarare än praktik. ↩︎

3. Ett problem med psykologin är att dess studieobjekt inte så enkelt låter sig definieras. Vad detta »psyke« egentligen är och hur det skall studeras har varit föremål för debatt sedan 1800-talet (och egentligen långt tidigare än så). Något förenklat skulle man kunna säga att det finns åtminstone tre psykologier: en naturvetenskaplig, en humanvetenskaplig/filosofisk och en socialvetenskaplig/sociologisk. Detta innebär att psykologi inte kan betraktas som en enhetlig akademisk disciplin, utan snarast ett slags tvärvetenskapligt forskningsområde med sinsemellan mer eller mindre inkommensurabla synsätt. ↩︎