Fenomenologiska funderingar

»Fenomen« kommer av det grekiska ordet φαινόμενον^[1] (fenómenon) som ungefär betyder »det som visar sig«. Fenomenologin är således »läran om det som visar sig«, men till skillnad från de traditionella vetenskaperna är det inte vad som visar sig som intresserar fenomenologin utan det sätt på vilket fenomenen visar sig. Om vi reflekterar över vardagserfarenheten inser vi snart att fenomenen alltid visar sig som någonting, oavsett om detta »något« är ett verkligt objekt, en tanke, en känsla eller en ren fantasi. Dessa självklara ting bland vilka vi lever våra liv tar vi som utgångspunkt för vårt kunskapssökande, och det är på dem som hela vetenskapen vilar. Maurice Merleau-Ponty uttrycker det träffande:

Vår varseblivning leder fram till föremål, och så snart föremålet är konstituerat framstår det som grunden till alla de erfarenheter vi haft eller skulle kunna ha av det. (Merleau-Ponty, 1945/1997, s. 13)

Vår varseblivning överskrider (transcenderar) det som faktiskt är oss givet för våra sinnen. Ett hus ser vi alltid ur ett visst perspektiv, men vi varseblir huset som just ett hus, och även om vi inte kan se husets baksida så vet vi att den finns där och att vi kan se den om vi går runt huset. Vi varseblir huset som hus ur alla perspektiv samtidigt, eller snarare ur ingens perspektiv; vi varseblir huset som ett ting i världen som har en betydelse bara för oss. Detta är en av fenomenologins grundtankar: »Allt vi erfar erfars som något, dvs. det har mening« (Bengtsson, 2001, s. 29).

Inom psykologisk forskning grundas begrepp och teorier på fenomen som vi tar mer eller mindre för givna, såsom »tankar«, »känslor«, »minne«, »kognitiva processer«, »affekter«, och så vidare. Inom klinisk forskning används en omfattande diagnosterminologi som tas mer eller mindre för given; även om det just nu pågår livliga diskussioner om hur exempelvis »depression« och »ADHD« skall definieras i den kommande DSM-5, så »vet« alla vad det är för någonting. Så snart diagnosen är ställd, så snart klassifikationen är gjord, rusar vi vidare, gör våra empiriska studier och drar våra slutsatser. Fenomenologin manar i stället till försiktighet och omsorgsfullhet. Vad är det för fenomen vi egentligen har att göra med? Hur kommer det sig att vi uppfattar vissa sätt att vara på som »depression« respektive »ADHD«, och andra inte? Sällan är kategorierna så självklara och entydiga som vi helst skulle vilja tro.

Den moderna fenomenologin grundades av den tyske filosofen Edmund Husserl i och med publiceringen av hans Logische Untersuchungen i två band 1900 och 1901 (för övrigt samma år som Sigmund Freud publicerade Die Traumdeutung och Zur Psychopathologie des Alltagslebens). Husserl påbörjade sin akademiska bana som matematiker, och i sina »logiska undersökningar« kritiserar han bland annat den dåtida psykologismen som reducerade logiken till blott och bart psykologi. De logiska lagarna skulle således i själva verket vara psykologiska lagar, något som »bara finns i huvudet«, och som sådana möjliga att undersöka empiriskt. Husserl hävdar tvärtemot att logikens begrepp och lagar inte blott och bart är medvetandeobjekt, utan objektiva och möjliga objekt för ett medvetande.

Psykologism är en form av reduktionism, dvs. ståndpunkten att fenomen och förklaringar kan brytas ned i sina beståndsdelar och uttömmande förklaras av mer grundläggande fenomen och förklaringar. Inom vetenskapen innebär reduktionism oftast ståndpunkten att vetenskapliga teorier på en nivå kan förklaras av teorier på en mer grundläggande nivå. Så kan till exempel psykologiska fenomen förklaras av fysiologiska processer, fysiologi av organisk kemi, organisk kemi av oorganisk kemi, och så vidare. Inte sällan ses fysiken som den mest grundläggande vetenskapen av dem alla, och olika varianter av fysikalism (ofta mycket naiv sådan) präglar nutidens vetenskapliga tänkande. För psykologins vidkommande innebär reduktionism synsättet att psykologiska fenomen (sinnesförnimmelser, tankar, känslor, fantasier, drömmar, etc) uttömmande kan förklaras av fysiologiska processer (alernativt historiska och materiella faktorer, om man gör en extrem tolkning av Marx; sociologism är också en variant av reduktionism).

Karaktäristiskt för fenomenologin är dess anti-reduktionism. Alla vetenskaper sysslar med abstraktioner, menar man, och dessa abstraktioner är grundade på det faktum att allt vi erfar erfars som något. Det finns ingen »ren fysik« eftersom den fysikaliska begreppsapparaten och teorierna är grundade på vår naturliga, vardagliga varseblivning av verkligheten, vår levda verklighet eller Lebenswelt (livsvärld) som Husserl sedemera benämnde det. Inte heller kan vi tala om »bara biologi«, eftersom också biologin är en abstraktion grundad på vår levda erfarenhet, vår livsvärld. Livsvärlden är primär i relation till alla vetenskaper, den utgör fundamentet för all vetenskap (jag skall återkomma till det här med livsvärlden i framtida blogginlägg).

Husserl själv manar oss att gå tillbaka till »sakerna själva«:

Wir wollen auf die »Sachen selbst« zurückgehen. (Husserl, 1901, s. 7)

Med detta menar Husserl att vi varken kan ta vetenskapliga teorier, sunt förnuft eller vilka åsikter som helst för givna, utan vi måste i möjligaste mån göra rättvisa åt de objekt som är föremål för vår undersökning. Detta gäller oavsett om det handlar om fysiska ting, logiska begrepp, känslor, kulturobjekt, sociala institutioner eller något annat (Bengtsson, 2001). Fenomenologins uppgift är att sätta ord på den »stumma erfarenheten« och bringa den till klart uttryck:

Der Anfang ist die reine und sozusagen noch stumme Erfahrung, die nun erst zur reinen Aussprache ihres eigenen Sinnes zu bringen ist. (Husserl, 1973, s. 77)

Först när föremålet för vårt kunskapsintresse blottlagts genom den fenomenologiska reduktionen (som jag kommer att skriva mer om i ett annat inlägg), när alla våra teorier, förutfattade meningar och förväntningar så att säga satts inom parentes (därav det engelska uttrycket bracketing), först då kan vi förstå vad det är för objekt vi undersöker och vilka frågor vi kan ställa till det.

Referenser

Bengtsson, J. (2001). Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi (3:e utgåvan). Göteborg: Daidalos.

Husserl, E. (1900). Logische Untersuchungen. Erster Theil: Prolegomena zur reinen Logik. Halle: Von Veit & Comp.

Husserl, E. (1901). Logische Untersuchungen. Zweiter Theil: Untersuchungen zur Phänomenologie und Theorie der Erkenntnis. Halle: Von Veit & Comp.

Husserl, E. (1973). Cartesianische Meditationen und Pariser Vorträge (2:a utgåvan). Haag: Martinus Nijhoff.

Merleau-Ponty, M. (1945). Phénoménologie de la perception. Paris: Gallimard.

Merleau-Ponty, M. (1997). Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos. (Original publicerat 1945)

Ursprungligen publicerad som »Fenomenologiska funderingar« på bloggen Psykologidoktoranden.

---

1. Bildat av verbet φαίνω (féno), »göra synligt, komma fram i ljuset, ses, visas«; se Liddell & Scott, An intermediate Greek-English lexicon. ↩︎