Kön som förkroppsligad mening

I går resonerade jag kring möjligheten att betrakta kön som en grundläggande _livsvärlds-_ eller _hemvärlds-dualism_, där livsvärlden, den levda världen, är den osynliga, för-reflexiva värld av givna sjävklarheter som framträder för oss innan vi har några teorier om den. Jag liknade denna _eidetiska_ dualism vid ett kraftfält eller kanske snarare ett _magnetfält_ som så att säga attraherar eller repellerar föremål, människor, sammanhang och våra egna kroppar så att de samlar sig kring två poler: manligt eller kvinnligt. Världen, andra människor, vi själva och vår egen kroppslighet är därmed _könad_ i den bemärkelsen att allt framträder som en av två möjliga varianter.

Detta gäller också det som Edmund Husserl benämnde den naturliga inställningen, vår omedelbara, oreflekterade inställning till livsvärlden såsom absolut och naturligt given (extremt förenklat skulle det kunna liknas vid en form av naiv realism). Den naturliga inställningen, och livsvärlden som dess korrelat, är osynlig för mig, ungefär på samma sätt som vattnet är osynligt för fisken som simmar i det. Den blir synlig först i reflektionen, när jag med-betraktar mitt eget betraktande av världen.

Med »värld« menas en struktur av betydelse och meningar, men också en betydelse- och meningsgivande struktur. Min inställning till världen tecknar en horisont av möjlig mening. Eftersom värld och inställning är varandras korrelat, medför en könsdualistisk värld en könsdualistisk inställning. Kön är alltså inte bara en av två möjliga varianter av framträdelse, utan också en av två möjliga varianter av inställning. För att tala med Merleau-Ponty: manligt–kvinnligt är två varianter av être-au-monde, »vara-till-världen«. Eller för att utveckla min kraftfältsmetafor: manligt–kvinnligt är polerna i ett starkt magnetfält som verkar på varje être-au-monde.

För mig, som är man (även om min överviktiga kropp är mycket långt från den ideala manskroppen, är den tveklöst och oproblematiskt en manskropp, både för mig och för andra) är allt detta osynligt, självklart och naturligt. Det är först i reflektionen över denna könets givenhet som det blir synligt. För den som inte enkelt kan låta sig dras till den ena eller den andra polen i detta »könets kraftfält« är detta förmodligen sedan länge uppenbart.

Låt oss ta ett exempel. Jag står tillsammans med en god vän i en kö och väntar på att bli insläppt till en konsert. Min uppmärksamhet är riktad mot det som vår konversation handlar om – den kommande konserten, eller förra konserten vi besökte, eller något annat. Plötsligt känner jag en hand på mitt högra bröst. Jag »vet« att det är en hand i samma ögonblick som jag känner den; jag känner värmen och handflatans mjukhet, fingrarnas något hårdare tryck mot bröstbenet. När jag reflexivt granskar situationen, kan jag naturligtvis inte vara säker på att det är en hand, men beröringen framträder som en hand i samma ögonblick som jag känner den. Jag blir alltså inte varse en beröring på mitt bröst som kan vara en hand, utan det som plötsligt framträder i varseblivningen är en hand på mitt bröst. Som Husserl skriver i Ideen kan varje varseblivning under sitt tidsliga förlopp visa sig vara något annat än vad det först tycktes vara – personen som stod i det dunkla hörnet i rummet kanske visade sig vara en klädhängare, och så vidare – men poängen är att vi alltid varseblir något. De »sensoriska data« som sinnesorganen förmedlar är osynliga för varseblivningen; vad vi varseblir är vad varseblivningen betyder, dess mening.

Men jag varseblir inte bara en hand på mitt bröst. Handens tryck, som är fast men inte smärtsamt, ger min kropp ytterligare en stödpunkt utöver fötterna. Balansen omfördelas och benens och armarnas anspänning förändras, som för att förbereda en förflyttning. Handens fasthet begränsar min kropps rörlighet; jag kan inte längre förflytta mig i riktning mot handen, eller rättare sagt, jag blir varse en intention eller avsikt hos handen, nämligen att förflytta min kropp, som om min kropp vore objektet för handens intention. I varseblivningen är alltså inte bara en hand på mitt bröst given, utan också en intention hos denna hand samt min egen kropp som rumtidsligt ting.

Handen på mitt bröst är oväntad och förbryllande, och det får mig att rikta min uppmärksamhet mot handens bärare. Eftersom jag redan från början varseblir en hand på mitt bröst, riktas inte min blick mot mitt eget bröst som för att bekräfta att det där verkligen finns en hand, utan åt det håll där jag i uppmärksamhetens utkant redan varit potentiellt medveten om en rörelse, en person som närmat sig och vars hand jag nu känner på mitt bröst och som därför drar till sig min uppmärksamhet som en magnet drar till sig en nål (Husserl skiljer mellan det explicit och potentiellt medvetna). Handen och handens bärare är redan givna som just en person vars hand just placerats på mitt bröst när min uppmärksamhet riktas mot denna person.

Min blick faller på en man som mycket riktigt håller sin vänstra hand på mitt högra bröst. Höger underarm vilar mot ryggen på personen framför mig i kön. Mannens blick är riktad rakt fram, fäst vid någonting på andra sidan. Min blick följer mannens blick, och jag ser ett litet barn på väg bort från oss. Förvåningen och förbryllningen som handen på mitt bröst väckte stillas när situationens mening uppenbaras: mannen försöker ta sig igenom kön för att nå fram till barnet på andra sidan, och handen – som nu framträder som en hand mot snarare än mitt bröst – tillsammans med och underarmen på personen framför mig syftar till att skapa en öppning i denna kö. Varseblivningens mening förändras från handen på bröstet till mannen som vill passera kön för att nå barnet på andra sidan under en mycket kort tidsrymd, bokstavligt talat två ögonblick.

Låt mig nu leka med tanken att jag är kvinna. Uppenbarligen är jag inte kvinna, så det krävs en hel del fantasi och inlevelseförmåga. Den kvinnliga läsaren får döma om och hur väl jag lyckas.

Handen jag plötsligt varseblir på mitt högra bröst kommer säkerligen att vara oväntad och förbryllande, men också ovälkommen och påträngande på ungefär samma sätt som ett främmande finger i örat eller en hand i skrevet. Jag finner handen på en kroppsdel som inte utan vidare tillåter beröring av en främmande hand; bröstet möter inte handen så som ryggen eller armen gör, utan skyggar tillbaka. Jag blir varse mig själv och min egen kroppslighet, inte bara som ett rumtidsligt ting utan också som brännpunkt för den manliga blicken; handen på mitt bröst gör det som den anonyma, ständigt potentiellt närvarande mansblicken önskar: att betrakta mig som ett föremål för sexuell lust och erotiska fantasier, att reducera mig till kropp allena, till blott »schyssta rattar«. Handen på mitt bröst blir en sexuell objektivering i samma ögonblick som jag varseblir den. Jag kan inte låta bli att citera Sandra Lee Bartky i detta sammanhang:

It is a fine spring day, and with an utter lack of self-consciousness, I am bouncing down the street. Suddenly I hear men’s voices. Catcalls and whistles fill the air. These noises are clearly sexual in intent and they are meant for me; they come from across the street. I freeze. As Sartre would say, I have been petrified by the gaze of the Other. My face flushes and my motions become stiff and self-conscious. The body which only a moment before I inhabited with such ease now floods my consciousness. I have been made into an object. While it is true that for these men I am nothing but, let us say, a »nice piece of ass«, there is more involved in this encounter than their mere fragmented perception of me. They could, after all, have enjoyed me in silence. Bilssfully unaware, breasts bouncing, eyes on the birds in the trees, I could have passed by without having been turned to stone. But I must be made to know that I am a »nice piece of ass«: I must be made to see myself as they see me. There is an element of compulsion in this encounter, in this being-made-to-be-aware of one’s own flesh; like being made to apologize, it is humiliating. It is unclear what role is played by sexual arousal or even sexual connoisseurship in encounters like these. What I describe seems less the spontaneous expression of a healthy eroticism than a ritual of subjugation. (Sandra Lee Bartky, On Psychological Oppression, 1979)

Handen jag varseblir framträder inte bara som en hand, utan som en hand med intentionen att vidröra mitt bröst, att den man – för det kan bara vara en man – jag redan varit potentiellt medveten om när min uppmärksamhet vänds mot honom, inte vill mig någonting, utan mitt bröst. Min kropp har redan dragit sig undan, armen lyfts som en sköld. Kanske finner min blick mannen som söker barnet på andra sidan och den explosiva upprördheten stillas när situationens mening uppenbaras; att handen hamnade på mitt högra bröst var en tillfällighet, mannens uppmärksamhet är någon annanstans. Kanske har okvädningsorden redan lämnat min mun och träffat mannen, som nu förbryllad möter min blick.

Jag vill argumentera för två saker med detta exempel. För det första, att varseblivningen av en hand på mitt bröst är olika för mig som man eller kvinna har ingenting med biologi att göra. Visserligen är det skillnad mellan det genomsnittliga kvinnobröstet och det genomsnittliga mansbröstet, men variationen är stor. En del kvinnor är storbystade, andra har liten byst. Alla män är inte plattbröstade: min egen överviktiga kropp har större bröst än en del kvinnor, och en del män har bröst till följd av varierande hormonhalter. Bröst är olika känsliga för beröring, hos både män och kvinnor. Den avgörande skillnaden, hävdar jag sturskt, ligger i att kroppen – min egen kropp – framträder som antingen en manskropp eller en kvinnokropp. För de flesta av oss befinner sig kroppen på den ena eller den andra sidan om den levda världens könsdualism – eller uttryckt på ett annat sätt: den levda kroppen (der Leib) är antingen manlig eller kvinnlig – oavsett fysiologisk konstitution, oavsett X- eller Y-kromosomer, oavsett reproduktionsförmåga, och så vidare.

För det andra, jag vill hävda att skillnaden i hur jag som man respektive kvinna varseblir beröring av ett bröst inte har någonting med tolkning eller kognition att göra. Det handlar inte om att sensoriska impulser från mitt bröst på något sätt kombineras med »semantiska strukturer« eller »kognitiva scheman« som i sin tur leder till den ena eller den andra »responsen« på beröringen, utan om att meningen är given redan i varseblivningen. Det handlar inte om kognitiv tolkning av kroppsliga skeenden, utan om förkroppsligad mening.

Författare

Stefan Björk

Publicerad

2014-03-23

Uppdaterad

2014-03-23

Licensierad under

Kommentarer