Jakten på en narrativ metod: 2. Alexandra Georgakopoulou

Om jag blev en smula besviken på Elinor Ochs' berättardimensioner så har jag desto högre förväntningar på Alexandra Georgakopoulou, professor i diskursanalys och sociolingvistik vid King’s College London. Hennes bok Small Stories, Interaction and Identities (2007) har jag bläddrat i en hel del, men nu har jag bestämt mig för att ta mig an den på allvar.

Inledningen är magnifik. Hon börjar med att klargöra att det här med berättelser – hon använder förstås det engelska ordet narratives – gäckar oss och kan betyda lite vad som helst:

Narrative remains as elusive, contested and indeterminate in meaning a concept as ever, variously used as an epistemology, a methodological perspective, an antidote to positivist research, a communication mode, a supra-genre, a text-type; more generally, as a way of making sense of the world, at times equated with experience, time, history and life itself; more modestly, as a specific kind of discourse with conventionalised textual features. (Georgakopoulou, 2007, s. 1)

Men Georgakopoulou vill inte med en gång slå fast vad berättelser är; det, om något, är bara att skriva in sig i det narrativa forskningsfältets redan existerande ortodoxi. Vilken ortodoxi? Jo, den som etablerades med William Labovs inflytelserika studier av »vanligt folks« berättelser (Labov & Waletzky, 1967): när man frågade efter självupplevda händelser visade det sig att berättelserna i princip hade samma struktur som »riktiga« litterära berättelser med tydlig disposion: de börjar med en orientering, fortsätter med en komplikation, stannar upp och utvärderas, avslutas med en upplösning och tar lyssnaren tillbaka till »här och nu« med en coda. Intresset är den »stora« berättelsen, den man får om man låter folk berätta ostört om sina upplevelser (så som jag gjort i mina intervjuer; ändå uppfattar jag inte detta som tillräckligt för mina syften).

Här sammanfattar hon för övrigt den »narrativa vändningen« väldigt väl:

Current fascination with vernacular (cf. vernacular, non-literary) narrative spans a wide range of social science disciplines: e.g. sociology, psychology, social anthropology, etc. and is frequently referred to as the narrative turn […]. In these disciplines, narrative is seen as an archetypal, fundamental mode for constructing realities and as such as a privileged structure/system/mode for tapping into identities, particularly constructions of self. (Georgakopoulou, 2007, s. 2–3)

Hur som helst, Georgakopoulou invänder att berättelser (texter) aldrig kan skiljas från berättande och att »narrative« således måste förstås som talk-in-interaction, som »tal-i-interaktion« eller kanske, ja, just det, sam-tal. Som berättelser är samtal, beyder det att berättande inte kan skiljas från det sammanhang i vilket det sker – vilket naturligtvis också innebär att berättelsen, texten, är förbunden med det sammanhang i vilken den tillkom.

Just det är glädjande att läsa, eftersom Georgakopoulou här fullföljer mina egna tankar; som jag skrev här om dagen kan inte berättelsen skiljas från berättandet, men mitt intresse där låg fortfarande kvar på själva texten. I kontrast till detta tycks Ochs och Capps (2001) ha fokuserat helt på berättandet och struntat i texten. Just detta kommenterar Georgakopoulou också, och jag kan förstås inte låta bli att hålla med:

»It is wrong headed«, Hanks continues, »to try to explain the details of a linguistic form without using the tools of linguistics«. This point can be readily adapted to the study of narrative: although links between narrative and social practices have been established, there is still much scope for bringing those together with linguistic methods of text analysis, which as Fairclough has suggested, the social scientists are more often than not ill-equipped with. (Georgakopoulou, 2007, s. 6)

Om vi skall analysera berättelser, skriver Georgakopoulou, så bör vi utgå från följande premisser:

  1. Berättelser är inte fristående, självständiga »texter« utan inbäddade i sitt sammanhang, insnärjda i aktuella angelägenheter [enmeshed in local business]; Ochs och Capps (2001) gör en liknande poäng med sin embeddedness-dimension.
  2. Berättelser framträder sekventiellt, de så att säga »vecklas ut on-line [unfold on-line]«, ögonblick för ögonblick i interaktionens här-och-nu.
  3. Detta innebär att berättelser är emergenta (ett begrepp vars filosofiska betydelse jag är bekant med, men något osäker på hur Georgakopoulou använder) och kan därför inte postuleras a priori. Berättelser är resultatet av ett »joint venture« mellan minst två samtalspartner.
  4. Berättelser är oundvikligen situationsavhängiga och lokala. »En stor del av deras mening står att finna i det tillfällen i vilka de producerades, i den lokala situation som rådde i just det ögonblicket av interaktion«, citerar Georgakopoulou någon Antaki och Widdicombe.

Efter detta försöker Georgakopoulou bredda perspektivet från interaktionens här och nu till det omgivande »diskursiva landskap« som kringgärdar berättandet. Här handlar det om att förflytta sig mellan mikro- och makro-nivåer, och kanske tycker jag att Georgakopoulou här tenderar att bli onödigt komplicerad – här skulle definitivt fenomenologins livsvärldsbegrepp kunna erbjuda en mer elegant utväg.

Men jag har inte läst så långt än – vi får se vart Georgakopoulou tar vägen med det här. Tyvärr har jag läst för många böcker och låtit mig imponeras av en lovande inledning bara för att bli besviken över ett påföljande platt fall.

Referenser

Georgakopoulou, A. (2007). Small Stories, Interaction and Identities. Amsterdam: John Benjamins.

Labov, W., & Waletzky, J. (1967). Narrative Analysis: Oral Versions of Personal Experience. I J. Helm (red.), Essays on the Verbal and Visual Arts (s. 12–44). Seattle: American Ethnological Society; University of Washington.

Ochs, E., & Capps, L. (2001). Living Narrative: Creating Lives in Everyday Storytelling. Cambridge, MA: Harvard University.

Författare

Stefan Björk

Publicerad

2014-11-18

Uppdaterad

2014-11-18

Licensierad under

Kommentarer