Det finns bara människor

I dag utlyste statsminister Stefan Löfven nyval, något närmast unikt i svensk historia. Senaste gången var 1958, och dessförinnan 1914. Orsaken, enligt dagens presskonferens, är att regeringspartierna aldrig tänker låta Sverigedemokraterna (SD) diktera villkoren för svensk politik. Hur detta kommer att gå och vilken reell makt SD kommer att ha efter valet i mars 2015 återstår att se.

Det som oroar mig är inte att SD troligtvis kommer att gå framåt i ett nyval, inte heller att de kan få reell makt (det har de ju för övrigt redan). Inte heller bekymrar det mig särskilt att de lyckats få in invandringsfrågan på en politiska dagordningen. Nej, det som verkligen oroar mig är att de ser ut att lyckas etablera det tankegods som möjliggör själva invandringsfrågan som en självklar utgångspunkt för den politiska diskussionen.

Bakom den tekniskt-administrativa frågan om den kostsamma invandringen döljer sig en fundamental tankefigur, nämligen att det i grund och botten är skillnad på människor och människor. I SD:s principprogram (som jag inte längre kan hitta på nätet) stod att läsa:

Det finns […] en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få.

I grund och botten är det skillnad på människor och människor, framför allt beroende på vilken kultur de vuxit upp inom och så att säga impregnerats med denna »essens«. Kulturen gör oss till olika sorts människor, och därför är det också rimligt att göra skillnad på svenskar och turkar och japaner och eritreaner – de är helt enkelt olika »sorter«, precis som Golden Delicious, Jona Gold och Royal Gala.

Men det räcker inte. Sverigedemokraterna värnar »svenskheten«, ja, de hänvisar ofta till den »svenska folksjälen«. Man får förmoda att denna »folksjäl« hör till den svenska »essens« som de »genuina« svenskarna har, men som syrierna som flyr IS dödspatruller saknar. Då blir det något »fel«, precis på samma sätt som det är »fel« om det ligger Golden Delicious och Royal Gala huller om buller på stormarknadens fruktavdelning, och så kan man ju inte ha det. Det stör ordningen!

Nej, det är faktiskt värre än så: börjar man blanda, riskerar den »svenska folksjälen«, den där unika »essensen« som inget annat folkslag har, att förstöras. Den blandas upp och blir oigenkännelig, och det är naturligtvis ett hot.

Lägg till detta föreställningen att samhället utgör ett slags organisk enhet, en organism eller kanske rentav en »kropp«; en samhällskropp som hålls samman av en folksjäl. När vi börjar blanda olika »sorters« människor blir det därför inte bara ett hot mot folksjälen, det blir ett hot mot själva samhällskroppen. Den friska samhällskroppen blir sjuk. Den ansätts av främmande element, bryts ner, havererar. Är det inte det vi ser idag, ett samhälle i förfall, ja, en samhällskropp i upplösning? En samhällskropp förgiftad av parasiter?

Analysen är lika retoriskt slagkraftig som den är i grunden felaktig. Såväl folksjäl som samhällskropp är ren gallimatias.

Likväl är det (van)föreställningen om essens som gör pratet om olika sorters människor möjligt, indelningen i vi svenskar (arvtagare till de som byggde de här landet och med rätt till samhällskroppens omsorg) och invandrarna (som inte bidragit till samhällskroppen och därför inte har rätt till dess omsorg, som är lika malplacerade som ogräs bland potatisplantorna).

Det är dessa bakomliggande förutsättningar för den politiska debatten som alltid måste lyftas upp till ytan. Min utgångspunkt – som jag delar med såväl socialister som liberaler – är nämligen en helt annan: det finns bara människor.

Obligatorisk läsning

Bauman, Zygmunt. Auschwitz och det moderna samhället. Göteorg: Daidalos, 1994.