Rapport från avhandlingstunneln

Ni vet filmer där folk går omkring med ficklampor i stinkande avloppstunnlar under amerikanska storstäder och letar efter bortkomna vänner men bara stöter på monster? Där är jag nu. Ja, bortsett från vilsegångna vänner och monster då. Rask marsch i en stinkande avloppstunnel och ett vagt ljussken bakom en krök åtskilliga hundra meter längre fram. En näst intill outhärdlig tillvaro av skrivande, skrivande och skrivande för att få ihop ett manus till slutseminariet som – om jag håller ihop hela vägen fram till den där kröken – kommer att vara den 25 maj.

Jag har ett mycket pressat schema där jag – i ett Gantt-diagram (googla det om du inte vet vad det är) – lagt in hur mycket tid jag kan ägna på respektive kapitel, i praktiken 2–3 arbetsdagar per kapitel. Sedan måste det iväg till läsarna, alltså de som kommer att läsa manuset och ge synpunkter och förbättringsförslag (alternativt förklara att det här med disputation, det kan jag nog glömma).

I går satt jag 8–9 timmar och värkte ur mig ett avsnitt om fenomenologin, bara för att i efterhand upptäcka att hela avsnittet blev skräp eftersom jag samtidigt vill ge den kognitiva psykologin (eller rättare sagt kognitivismen) en välbehövlig känga; min avhandling handlar trots allt inte om den kognitiva psykologins totala avsaknad av meningsteori. Så: gör om, gör rätt. Men det får vänta till efter slutseminariet. Nu skall jag skriva om Alasdair MacIntyres narrativa filosofi. Åter till den stinkande tunneln!