Disputation!
I fredags försvarade jag alltså min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård«. Det jag var allra mest orolig för faktiskt att jag inte skulle få sova natten innan, så när jag vaknade på morgonen efter att ha sovit en hyfsad natt kände jag mig ändå ganska lugn. »Det här kommer att gå vägen!«, tänkte jag.
Men det betydde inte att jag inte var stirrig och uppvarvad. I hemmet var jag mest i vägen på morgonen och jag gissar att det var en lättnad för min familj och mina nattgäster när jag gick iväg till bussen.
Väl på universitetet såg jag till att allt jag behövde fanns tillhands i salen där disputationen skulle ske: ett exemplar av avhandlingen (det var faktiskt först där, precis innan disputationen, som jag valde ut »mitt eget« exemplar av avhandlingen) med små bokmärken vid varje kapitel, anteckningsblock, två blyertspennor och pennvässare, vatten och kaffe. Sedan var det egentligen bara att vänta.
Min huvudhandledare Eva Magnusson dök upp tillsammans med opponenten Lucas Gottzén. Resterande ledamöter i betygsnämnden — Liv Mette Gulbrandsen, Hans Kaatari och Britta Lundgren och — dök upp och tog plats på första raden. Folk strömmade in. Det blev fullsatt och extra stolar bars in i salen. När jag blickade ut över salen var högst hälften ansikten jag kände igen från min egen institution. Någon räknade till 75 åhörare.
Men när Kristina Westerberg, som satt som ordförande för disputationen, inledde och överlämnade till Lucas Gottzén försvann åhörarna helt och hållet från min uppmärksamhet. Gottzén gjorde en utmärkt presentation av min avhandling; utmärkt för att jag tyckte den gjorde avhandlingen rättvisa, men också för att jag tyckte att han hade läst den »rätt«: han såg mina teoretiska anspråk bortom avhandlingens empiriska slutsatser.
Samtalet som följde — och det bör med rätta just benämnas »samtal«, med all den ömsesidiga respekt ett samtal innebär — handlade mest om teoretiska frågor: om min fenomenologiskt–hermeneutiska utgångspunkt, om kunskapsteori, om vilka kunskapsanspråk som kan anses vara legitima och vilka som inte är det, om tolkning och tolkande forskning, och så vidare. Jag kände mig aldrig ifrågasatt, men då och då frustrerad över att inte riktigt kunna göra mig förstådd. För att bli riktigt bra kräver samtal av det här slaget som regel mer förberedelser och mer tid för eftertanke än vad en disputation erbjuder. Vi blev aldrig »färdiga« (och det kan man nog heller aldrig bli när det gäller frågor om kunskapens grundvalar och förutsättningar) och en del frågor har fortsatt att gnaga i mig sedan dess (och jag kunde inte avhålla mig från att mejla Gottzén en kommentar igår kväll). En del av de tankegångarna kanske jag tar upp i framtida inlägg här på bloggen.
Samtalet pågick länge, över två timmar. Därefter var det betygskommitténs tur att ställa frågor. Gulbrandsen efterfrågade det dialektiska samspelet mellan individ och kultur, inte bara det kulturellt och historiskt konstituerade subjektet som jag lägger tonvikten på i min avhandling. Lundgren hade synpunkter på att jag som forskarsubjekt var relativt osynlig i intervjuutdrag. Men mest skoningslös var Kaatari, som undrade hur ett kunskapsanspråk rörande möten vid vilka jag själv inte närvarat utan så att säga abstraherat ur berättelser av vilka jag själv är en del (såsom intervjuare) över huvud taget kan vara giltigt? Detta är naturligtvis inte en fråga som går att besvara i en kort replik två och en halv timme in i en disputation, men inte desto mindre en viktig fråga. Dessutom anar jag att det låg mer i Kaataris fråga än vad som framgick där och då. Kanske också det någon jag kan återkomma till här på bloggen?
Efter några frågor från åhörarna avslutades sålunda disputationen och hela salen tömdes. Det blev en lång kö av kollegor, vänner och familj som ville gratulera mig, men när alla kramar var över blev det knäpptyst. Det var bara jag kvar i salen, jag och mina grejor som jag behövde lite tid att packa ihop. Det var lite märkligt. Allt hade varit så fullt av liv, jag hade varit universums centrum för några timmar, och plötsligt stod jag där i tystnad och ensamhet med mina grejor, precis som efter vilken föreläsning som helst.
I institutionens personalrum bjöds på smörgåstårta i väntan på att betygsnämnden skulle enas kring ett utlåtande. Mitt i min andra bit smörgåstårta kom betygsnämnden från sitt sammanträde och meddelade att jag tilldelats omdömet »godkänd«. Alla närvarande skålade och gratulerade. Institutionsprefekten Mikael Henningsson höll tal, naturligtvis på temat »förlossning«. Annelie Brännström Öhman och Linda Berg från UCGS höll tal, men inte på temat »förlossning«; Linda liknade mig vid en fjällbjörk som trots kargt klimat och storm står kvar, tilltufsad men vid liv. Jag gillade den liknelsen.
Om resten av dagen finns egentligen inte mycket att berätta. Det var som om både tanke- och talförmåga liksom tog slut efter allt det där. Visserligen hände många saker och det var en liten middag på kvällen för de allra närmaste, men jag flöt mest bara med.
På kvällen ringde det och jag svarade »doktor Björk« i telefonen. Det var min svåger som ringde för att gratulera. Han började skratta och frågade om han skulle ringa igen så jag kunde svara på samma sätt en gång till. Jag skojade och sade »javisst«, men han tog mig på allvar, lade på luren och ringde igen.
»Doktor Björk!«
I dag, två dagar senare, känns det mest som om jag har bestigit ett berg som var ett helvete att bestiga. Men nu sitter jag här på toppen och beundrar utsikten. Glad. Stolt. Lättad.
Jag tror jag stannar kvar här ett tag.
Disputation!