Om mellanmänskliga möten, pappor och mödrahälsovård

Min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård« handlar inte i första hand om män och barnmorskor, utan om mellanmänskliga möten. Förvisso mellanmänskliga möten som sker på en viss plats (mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård) där en person under en viss beskrivning är närvarande (en blivande eller nybliven pappa), men det är det mellanmänskliga mötet som till syvende och sist står i centrum för min analys. Vad jag erbjuder är alltså inte så mycket ett sätt att förstå män eller vilka egenheter hos män som gör att de känner sig utanför och osynliga vid exempelvis besöken på barnmorskemottagningen, utan vad i det mellanmänskliga samspelet som kan göra att en person känner sig just utanför och osynlig.

Vad är ett mellanmänskligt möte? Det är precis vad det låter som: människor som möts och på något sätt interagerar med varandra. Det är tillfälliga, ögonblickskorta möten som när jag ber främlingen jag stötte till i biljettkön om ursäkt och denne ler och svarar att det inte är någon fara. Det är återkommande, vardagliga möten med människor jag känner väl, som parrelationens stora och små mellanhavanden som staplas på varandra och till slut blir en livslång berättelse om ett liv tillsammans. Det är improviserade och oväntade möten, som när jag möter en nära vän på en oväntad plats. Det är planerade möten med tydliga ramar, som läkarbesök, anställningsintervjuer och betalningen i kassan på ICA.

Det sista är viktigt. De flesta mellanmänskliga möten har vissa givna ramar som gör att vi agerar på vissa sätt men inte på andra. När jag till exempel kliver ombord på bussen bemöter jag inte busschauffören på samma sätt som jag bemöter vännen som steg ombord på en tidigare hållplats. Och busschauffören bemöter inte mig på samma sätt som hon bemöter sin man, sin dotter eller en god vän. »Busschaufför«, »resenär«, »vän«, »make« och »dotter« är inte bara benämningar på individegenskaper utan också relationer, alltså beskrivningar av hur människor hänger ihop med andra människor. Och relationer föreskriver olika sätt att agera och bemöta i olika situationer. Jag agerar inte på samma sätt i egenskap av resenär som i egenskap av psykolog, lärare, forskare, make, förälder eller vän. Inte heller är jag fri att välja när jag skall agera som resenär, psykolog, lärare och så vidare utan detta bestäms av det mellanmänskliga mötets »när?«, »var?«, »hur?« och »vilka?«: på morgonbussen är jag resenär, när jag möter min vän är jag vän, i hörsalen är jag lärare, på lunchen kollega, vid middagen förälder och make, och så vidare. Naturligtvis kan jag bemöta busschauffören som vore jag psykolog, mina barn som vore jag resenär, studenter som vore jag förälder, och så vidare, men detta leder ofelbart till förvirring, irritation och möjligen också oro över att doktor Björk kan ha mist förståndet.

Mötena med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården är exempel på mellanmänskliga möten med tydliga, givna ramar. När de blivande föräldrarna följs åt till barnmorskemottagningen är tre personer närvarande i detta möte: barnmorskan som är närvarande i egenskap av expert på den gravida kvinnokroppen och fostret, den blivande mamman som är närvarande i egenskap av gravid och den blivande pappan som är närvarande i egenskap av… ja, vad? Den blivande pappans »plats« i mötet på barnmorskemottagningen är inte lika uppenbart given som barnmorskan och den blivande mammans plats. Men att någonting inte är uppenbart utgör inte en förklaring till en del pappors upplevelser av att vara utanför och osynliga; här behövs en noggrannare undersökning av vilka ramar som egentligen gäller i mötet med barnmorskan på barnmorskemottagningen och vilka möjligheter de tre närvarande personerna har att finna en meningsfull plats i detta möte, en plats som inte lämnar dem utanför och osynliga.

Redan när de blivande föräldrarna anländer till barnmorskemottagningen markeras vilka ramar som gäller. De flesta barnmorskemottagningar ligger i anslutning till hälsocentraler, familjecentraler eller sjukhus; oavsett vilket framgår det som regel att det rör sig om hälso- och sjukvård och att det är hälso- och sjukvårdens uttalade och outtalade regler som här gäller: man tar en kölapp, anmäler sig i receptionen och får sitta ner och vänta. Det är personalen, inte de blivande föräldrarna, som avgör vad som skall ske och när det skall ske. Hur väntrummet är utformat spelar också roll för vilka ramar de blivande föräldrarna uppfattar att de behöver förhålla sig till. Om det till exempel finns informationsbroschyrer riktade till blivande mammor men inte blivande pappor eller ett tidningsutbud som till övervägande delen består av Damernas värld, Mama och liknande magasin riktade mot kvinnliga läsare kan det dessutom signalera att pappor egentligen inte har där att göra (Engman & Wells, 2009).

När de blivande föräldrarna väl träffar barnmorskan är det i stor utsträckning hon som sätter agendan för vad som sker i undersökningsrummet. Detta kan hon göra dels eftersom det är hon som är experten på graviditeter och förlossningar, dels för att hon representerar hälso- och sjukvården. Här föreligger alltså en maktasymmetri: barnmorskan har större möjligheter att begränsa de blivande föräldrarnas utrymme i mötet än vad de har att begränsa hennes. Hur barnmorskan bemöter och bjuder in de blivande föräldrarna har alltså större betydelse för mötet än hur de blivande föräldrarna bemöter henne – även om det senare naturligtvis inte är oviktigt.

När det gäller den blivande mamman har barnmorskan en diger lista med saker att göra. Barnmorskeprofessionens egna riktlinjer i rapporten Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa (ARG-rapport nr. 59) består av sida upp och sida ner med medicinska riktlinjer, undersökningar som skall göras, prover som skall tas, information som skall ges; vad barnmorskan skall tänka på när hon beaktar den gravida kvinnans medicinska och psykosociala hälsa; vad barnmorskan skall göra vid problem, graviditetskomplikationer, och så vidare. Rapporten är, kort sagt, heltäckande med avseende på den gravida kvinnan, fostret, och deras hälsa.

När det gäller den blivande mammans partner — den blivande förälder som inte är gravid — har barnmorskan inte alls ett lika väldefinierat uppdrag. I barnmorskeprofessionens egna riktlinjer nämns partnern bara i tre sammanhang: föräldrastöd, kvinnans hälsobeteende, samt våld i nära relationer (ARG-rapport nr. 59, s. 39–40, 43–44, 87–96). Rapporten nämner visserligen att »det är viktigt att partnern känner sig delaktig i graviditeten« (s. 43) men ingenstans nämns hur partnern skall göras »delaktig«.

Vad innebär detta för de blivande föräldrarna? För den blivande mammans del innebär det att hon har en given, eller kanske snarare angiven, plats i detta möte i egenskap av gravid: viktregistreringen, skattningen av fostrets tillväxt genom att känna på magen, fosterljudsauskultationen, blodproven, urinproven och alla de medicinska undersökningarna rör ju den gravida kvinnokroppen och fostret.

Den blivande pappan är däremot inte gravid. De medicinska undersökningarna rör inte honom. Visserligen är det också i hans intresse att graviditeten fortlöper normalt och att den blivande mamman mår bra, men detta ger honom bara en sekundär plats i mötet såsom »intressent« eller »anhörig«. Denna sekundära plats kan vara fullt tillräcklig för många blivande pappor (»det är ju hon som är gravid«). Andra finner den otillräcklig och gör i stället anspråk på att få plats som något mer än blott en passiv åskådare eller intressent i mötet med barnmorskan. Men vad är det för anspråk? Vilka anspråk kan göras av den som inte är gravid i ett sammanhang där just graviditet står i centrum?

Det är här »vi« kommer in. Det är just i egenskap av att vara ett »vi« tillsammans med den gravida kvinnan som pappor kan göra anspråk på en primär plats i mötet med barnmorskan. Det är den blivande mamman som är gravid och de medicinska undersökningarna rör henne — men de skall båda bli föräldrar och kommer inom en snar framtid ha ett gemensamt ansvar för ett litet barn. I egenskap av blivande föräldrar kan de således båda två göra anspråk på att få plats i mötet på barnmorskemottagningen — men det förutsätter också att barnmorskan också ägnar sig åt något mer än blott de fysiska aspekterna av graviditeten och kvinnans psykosociala hälsa.

Ibland gör förstås barnmorskan det och då är allt väl, åtminstone i den meningen att den blivande pappan inte behöver känna sig utanför och osynlig. Men som Pia Olsson visar i din doktorsavhandling är det inte alltid som så är fallet. Olsson filmade blivande föräldrars besök på barnmorskemottagningen och noterade att samtalen dominerades av fysiska aspekter av graviditet och förlossning. Föräldraskap berördes mera sällan och när det kom upp var det i första hand som »småprat« mellan de fysiska undersökningarna. Hon noterade också att »barnmorskorna styr besöken genom att hålla initiativet och genom olika förhållningssätt som de blivande/nyblivna föräldrarna med ett fåtal undantag anpassar sig till« (Olsson, 2000, s. 50). Hon gör också samma slutsats som jag gör, nämligen att »det biomedicinska perspektivets allmänna dominans i mödrahälsovården tycks förpassa diskussionerna om föräldraskap till skuggorna« (Olsson, Jansson & Norberg, 1998, s. 212, min översättning).

Att den blivande pappan kan hamna vid sidan om och känna sig utanför och osynlig om barnmorskan enbart berör de fysiska aspekterna av graviditet och förlossning är inte svårt att förstå. Men det är två aspekter av detta som mera sällan berörs och som vid första anblicken inte framstår som lika självklara.

För det första är det barnmorskans medicinskt–diagnostiska intresse som är den avgörande vattendelaren i detta möte. Det är den gravida kroppen och fostret som är av intresse, medan den blivande pappans kropp är ointressant eftersom det inte är hans kropp som är gravid. Den gräns som dras upp är alltså gränsen mellan gravid respektive icke-gravid kropp – inte gränsen mellan kvinna och man. Det är alltså inte kroppens könstillhörighet som här är avgörande, utan huruvida kroppen är gravid eller inte gravid. Den gräns som det medicinskt–diagnostiska intresset drar upp är med andra ord könsirrelevant. När det handlar om samkönade par kan den icke-gravida kvinnan också känna sig utanför och osynlig, inte för att hon är lesbisk eller för att hon är kvinna, utan för att hon inte är gravid och därför, sett ur ett medicinskt–diagnostiskt perspektiv, av ringa intresse (att så också kan vara fallet framgår av Wells & Lang, 2016). Detta skall dock inte förstås som att föreställningar om kön inte har betydelse i mötet på barnmorskemottagningen. Det har det. Alla som är närvarande i mötet bär med sig sina egna föreställningar om kön som har betydelse för samspelet i rummet. Men även om gränsen mellan gravid och icke-gravid kropp ofta sammanfaller med gränsen mellan man och kvinna är det likväl den förra som utgör den avgörande gränsen.

För det andra, bara för att barnmorskan ägnar sig åt de fysiska aspekterna av graviditeten och att den blivande mamman därigenom har en given plats i mötet på barnmorskemottagningen, är det inte säkert att det är en plats hon finner tillräcklig. Också den blivande mamman kan sakna att bli tilltalad som blivande förälder i likhet med den blivande pappan, som ett »ni«. Också hon kan önska att graviditet och förlossning så långt det är möjligt får vara en gemensam angelägenhet, något som angår »oss«. Men för att det skall vara möjligt måste tidsperspektivet sträckas ut från graviditetens här-och-nu till det som kommer efter den annalkande förlossningen, nämligen föräldraskapet.

Vad som döljer sig bakom detta anspråk på att kunna betrakta graviditet och förlossning som en gemensam angelägenhet är en idé om det könsirrelevanta föräldraskapet där kvinnor likaväl som män – med undantag för det rent kroppsliga i graviditet, förlossning och amning – är kompetenta att ta hand om ett spädbarn, en idé om föräldraskap där kvinnor likaväl som män kan lära sig tolka spädbarnets signaler och fylla dess behov av närhet, trygghet och kärlek. Och det, i sin tur, måste rimligen betraktas som resultatet av femtio år av könsneutral föräldrapolitik (se Klinth, 2002; Klinth & Johansson, 2010).

Vari består då lösningen på blivande och nyblivna pappors (eller snarare blivande och nyblivna icke-gravida föräldrars) upplevelser av att vara utanför och osynliga i mötet med mödrahälsovården? Mitt svar är att det ligger i att i första hand beakta själva mötet och de möjligheter som den blivande/nyblivna pappan (icke-gravida föräldern) har att finna en meningsfull plats i detta möte. En av dessa meningsfulla platser utgörs av det gemensamma »vi:et« för vilket graviditet, förlossning och föräldraskap framträder som en alltigenom gemensam angelägenhet — trots de uppenbara kroppsliga gränserna.

Men – och detta är en viktigt »men« – på samma sätt som barnmorskan i egenskap av expert och representant för hälso- och sjukvården begränsar och möjliggör de blivande föräldrarnas möjligheter att finna önskvärda och obesvärade platser i mötet, är också barnmorskan själv begränsad. Hennes medicinska uppdrag är omfattande. Även om hon skulle vilja ge plats för mer föräldraskapsorienterade spörsmål när hon träffar de blivande föräldrarna är det inte säkert att hon har den möjligheten på den begränsade tid hon tilldelats. Hur blivande föräldrar bemöts i mödrahälsovården är alltså inte endast en fråga om barnmorskans kompetens, utan också (och förmodligen i större utsträckning) en fråga om de institutionella ramar som kringgärdar hela verksamheten: styrdokument, materiella resurser, tidsramar och så vidare. Om mödrahälsovårdens uppdrag när det gäller graviditet och förlossning skall omfatta mer än den gravida kvinnan och fostret — så som det i praktiken är i dag, åtminstone om man ser till tillgängliga styrdokument — är inte enbart kompetensutveckling en lösning.

Referenser

Engman, J., & Wells, M. (2009). BVC ur ett genusperspektiv. I A. Sarkadi (red.), Föräldrastöd i Sverige idag: Vad, när och hur? Rapport till Statens Folkhälsoinstitut (s. 169–176). Visby: Nomen.

Intressegruppen för mödrahälsovård inom SFOG, Samordningsbarnmorskorna inom SBF, & Mödrabarnhälsovårdspsykologernas förening. (2008). Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa (ARG-rapport No. 59). Svensk förening för obstetrik och gynekologi.

Klinth, R. (2002). Göra pappa med barn: den svenska pappapolitiken 1960–95. Umeå: Boréa.

Klinth, R., & Johansson, T. (2010). Nya svenska fäder. Umeå: Boréa.

Olsson, P. (2000). Antenatal midwifery consultations: a qualitative study (doktorsavhandling). Umeå University, Department of Nursing.

Olsson, P., Jansson, L., & Norberg, A. (1998). Parenthood as talked about in Swedish ante- and postnatal midwifery consultations: a qualitative study of 58 video-recorded consultations. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 12(4), 205–214. doi: 10.1111/j.1471-6712.1998.tb00499.x

Wells, M. B., & Lang, S. N. (2016). Supporting same-sex mothers in the Nordic child health field: a systematic literature review and meta-synthesis of the most gender equal countries. Journal of Clinical Nursing. Förpublicerad. doi: 10.1111/jocn.13340