Vi har oss själva att skylla

Jag är akademiker, inte politiker. Ändå kan jag inte låta bli att skriva en politisk kommentar. Förmodligen kommer jag att ångra mig, men jag kan inte längre vara tyst. Det är två frågor jag vill beröra. För det första, hur kommer det sig att valprognoser den senaste tiden – Storbritanniens folkomröstning om EU och presidentvalet i USA är två exempel – tagit så grundligt miste? För det andra, varför röstar människor på partier som Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti, Sannfinländarna, UKIP, Jobbik, Front National och presidentkandidater som Donald Trump?

De två frågorna hänger ihop, menar jag. För att kunna svara på hur de hänger ihop, behöver jag utgå från ett »vi« och ett »de andra«, men inte de »vi« och »de andra« som man vanligen tänker sig. Men »vi« menar jag oss förhållandevis välutbildade människor med tillgång till språk och teorier och som ser oss själva som upplysta, kunniga och dugliga. Det är »vi« som dominerar samhället: »vi« är politiker, ministrar, generaldirektörer, verkställande direktörer, styrelseledamöter, ansvariga utgivare, journalister, opinionsbildare, akademiker, experter, och så vidare. »Vi« har inte en särskild politisk hemvist: »vi« är både höger och vänster och mitten, »vi« är konservativa, socialliberala, socialistiska, marxistiska och kan namnen på många andra -ismer. Men vi är aldrig fascister eller rasister. Det är det bara »de andra« som är. För »de andra« är de som inte är upplysta, »de« som i sin okunskap (om »vi« är välvilliga) eller sitt hat (om »vi« inte är det) är »främlingsfientliga«. »De andra« är »de« som inte vet sitt eget bästa och som behöver »oss« för att bli upplysta.

Bara genom att formulera »vi« och »de andra« på det sättet har jag redan antytt vari en del problemet består, nämligen att den utbredda misstron mot politiker, journalister, akademiker och andra experter har en befogad grund i »vår« moraliska indignation över »de andra«, mindre upplysta människornas primitiva böjelser för nationalistiska, fascistiska och rasistiska rörelser.

Missförstå mig nu inte. Jag menar inte att fascism och rasism är ideologier förenliga med ett demokratiskt och rättvist samhälle, inte heller att de är förenliga med tanken om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter. Jag menar inte att fascistiska och rasistiska partier och partiledare måste bemötas på samma sätt som vilket politiskt parti som helst. Vad jag menar är att den utbredda misstron mot »etablissemanget« och beskyllningarna om »politisk korrekthet« är priset »vi« får betala för att »vi« i åratal förklenat och objektiverat deras sympatisörer och väljare, »de andra«. »Vi« har, åtminstone till en del, oss själva att skylla.

Men vad har detta med opinionsundersökningar att göra? Här vill jag ta min utgångspunkt i Hans Skjervheims essä Deltakar och tilskodar (Deltagare och åskådare; härmed avslöjar jag mig som obotlig akademiker och som hörande till det »vi« jag i denna text manar till självrannsakan). Till en människas handling, skriver Skjervheim, kan vi förhålla oss på i huvudsak två sätt. Ta som exempel en person hävdar att »flyktingar och invandrare får massor av bidrag medan våra pensionärer lever i misär«. Det första sättet att förhålla sig är att engagera sig i sakförhållandet. Detta leder till en tredelad relation mellan mig, den andre och sakförhållandet: jag och den andre delar sakförhållandet. Detta är en sant intersubjektiv (mellanmänsklig) relation och den blir inte mindre intersubjektiv för att vi är oeniga om sakförhållandet: jag bemöter den andre som en person som har goda eller lösa grunder för sitt påstående och engagerar mig i en diskussion om själva sakförhållandet.

Det andra sättet att förhålla sig är att inte engagera sig i sakfrågan utan blott konstatera som ett sakförhållande, ett faktum, att den andre gör ett uttalande om flyktingar och pensionärer. Detta leder till en tvådelad relation där den ena är inkapslad i den andra: jag i relation till mitt sakförhållande som består av den andre i relation till sitt sakförhållande. Detta är inte en intersubjektiv relation eftersom vi inte delar samma sakförhållande. Den andre är tvärtom reducerad till ett sakförhållande, ett faktum, ett objekt; den andre är objektiverad. I stället för att möta den andre som en person som har goda eller lösa grunder för sitt påstående, bemöter jag inte den andre över huvud taget utan förklarar dennes handling med att han eller hon är arbetarklass, privilegierad vit man/kvinna, obildad, främlingsfientlig, rasist, och så vidare. Detta är, menar Skjervheim, ett intrång i dennes frihet: »Ved å objektivera den andre går ein til åtak på den andre sin fridom. Ein gjer den andre til eit faktum, ein ting i si verd. På denne måten kan ein skaffa seg herredøme over den andre« (»Genom att objektivera den andre går man till angrepp på den andres frihet. Man gör den andre till ett faktum, ett ting i ens värld. På det sättet kan man skaffa sig herravälde över den andre«, Skjervheim, 1996, s. 75).

Det andra förhållningssättet är psykologins, sociologins, statsvetenskapens, ekonomins och de övriga samhällsvetenskapernas förhållningssätt. Människor betraktas utifrån, insnärjda i system, strukturer och ideologier som kan förklara deras handlingar. Och det är till psykologin, sociologin, statsvetenskapen och så vidare som »vi« upplysta och kunniga människor – journalister, akademiker och andra experter – vänder oss när vi förtvivlat försöker förklara hur det kunde bli som det blev. Hur kan människor rösta på Sverigedemokraterna, Sannfinländarna eller UKIP? Hur kan människor rösta på en sexistisk och notorisk lögnare som Donald Trump i det amerikanska presidentvalet? Journalister bjuder in psykologer, sociologer, statsvetare och andra experter vars förklaringar avlöser varandra: det beror på att »de« är arbetarklass, okunniga, obildade, vilseledda, bittra, medelålders, män, vita, hatfyllda, och så vidare. Och det är bara »vi« som är subjekt. »De andra« är blott objekt. Det är »de andra« och deras obegripliga fäbless för fascism som är det sakförhållande som »vi« försöker förklara.

Men nu till de missvisande opinionsundersökningarna. Vi människor tycker som regel inte om att bli kontrollerade. Det är därför psykologins, sociologins, och ekonomins teorier – som grundar sig på att människor handlar enligt vissa förutsägbara mönster – tenderar att falsifieras i samma ögonblick man försöker tillämpa dem. När någon till exempel får kännedom om den socialpsykologiska teorin om »åskådareffekten« (the bystander effect) ökar det chansen att denne ingriper i en nödsituation med många åskådare, vilket falsifierar teorin. När en människa förstår att tillvaron utformats efter principer som utger sig för att förutsäga hennes handlingar, handlar hon ofta på ett annat sätt än det förutsagda, eftersom hon inte vill vara kontrollerad.

Detta tror jag kan vara en förklaring till att alla opinionsinstitut tagit så grundligt miste när det gäller Storbritanniens folkomröstning om att lämna eller stanna kvar i EU och att alla var så säkra på att Hillary Clinton, inte Donald Trump, skulle vinna det amerikanska presidentvalet. Opinionsundersökningar är en form av kontroll, ett försök att förutsäga hur enskilda människor handlar vid valurnan. Och vi människor vill som sagt inte bli kontrollerade, särskilt inte om vi hyser misstro till de institutioner som försöker kontrollera oss. Och om de som sympatiserar med ett ständigt förlöjligas, förklenas, objektiveras och psykologiseras hyser misstro till »etablissemangets« opinionsinstitut, har jag faktiskt full förståelse för om de inte uppger att de röstar på det oacceptabla partiet eller den oacceptabla kandidaten. När sedan valdagen kommer och det oacceptabla partiet eller den oacceptabla kandidaten visar sig vinna, är skadeglädjen över att att ha dragit alla experter och förståsigpåare – »oss« – vid näsan gränslös. Systemet är ju inte på något sätt svårt att manipulera. Och »vi« har oss själva att skylla.

Därmed har jag gett mitt svar på frågan om varför valprognoser pekat åt skogen den senaste tiden, och kommer att peka åt skogen i framtiden (valåret 2018 kommer att bli… spännande). Samtidigt har jag pekat ut »oss« bildade, kunniga, medvetna och kapabla människor och »vår« moraliska indignation och intellektuella förvirring över »de andras« sympatier och handlingar som en del av problemet. Har jag inte därmed diskvalificerat mig från att besvara den andra frågan, alltså frågan om varför människor röstar på partier som Sverigedemokraterna, Sannfinnländarna, Dansk folkeparti och presidentkandidater som Donald Trump? Jo, det har jag. Men jag tänker svara ändå. För mitt svar utgår inte från att »de« är rasister, fascister, onda, bittra eller på annat sätt defekta, utan från det faktum att Sverigedemokraterna och likasinnade partier erbjuder något som övriga partier inte kan erbjuda.

Vad är det då Sverigedemokraterna och Trump erbjuder som andra partier eller presidentkandidater inte kan erbjuda? Det är mycket enkelt: hopp. För de som bor i småstad och glesbygd och ser arbetstillfälle efter arbetstillfälle försvinna till länder med lägre löner och svagare fackförbund, för de som ser de allt snävare ekonomiska ramarna i offentlig sektor, för de som är oroliga för att deras åldrande föräldrar skall tas väl omhand och själva oroar sig för hur det skall bli när de blir gamla – för alla dem erbjuder Sverigedemokraterna hopp i sin nationalistiska vurm för det avsomnade folkhemmet. Och för den amerikanska landsbygden och industrin – som också den förlorat mängder av arbetstillfällen till andra länder – förmedlar Trumps »make America great again« hopp. Hoppet att världen återigen skall vara trygg, säker, förutsägbar och bjuda möjligheter till arbete, familj, vänner, glädje och värdig ålderdom.

För Sverigedemokraternas väljare är som regel inte monster. De är människor som strävar efter ett värdigt liv. Som vill ge sina barn en trygg uppväxt och som vill se sina föräldrar åldras med värdighet. Människor som oroar sig när de ser hur världen förändras till följd av det som brukar sammanfattas under benämningen »globalisering«. Människor som söker hopp – och det enda hopp som erbjuds är Sverigedemokraternas nationalistiska folkhemsvurm.

För de övriga partierna erbjuder inget hopp. Den konservativa och nyliberala högern är fullt upptagen med att se till att försvara sina egna intressen och kan inte tänka längre än till ordet »valfrihet«. De liberala partierna kastas mellan liberalismens rörelsefrihet och väljarnas behov av trygghet och förlorar sin egen identitet i en ohållbar förening av liberalism och protektionism. Vänstern gapar högljutt men skrider sällan till handling, och när de gör det handlar det om Lilla hjärtat eller Tintingate. Socialdemokratin har för länge sedan avsomnat och är bara en förvaltare av statsbudgeten.

Inget parti förmår att förmedla hopp, och därför kan de bara förhålla sig till Sverigedemokraterna. Bekämpa dem, förhandla med dem, sno deras idéer – men de kan inte erbjuda alternativ. För de ideologier som en gång gjorde dem till levande politiska rörelser är idag irrelevanta. Ingen av dem kan erbjuda en vision om det goda samhället. Tvärtom, alla riksdagspartier – möjligen vänsterpartiet undantaget – har sålt sig till något slags nationalekonomiskt paradigm där statsbudgeten är ett mål i sig, inte ett medel att nå ett politiskt mål. Och eftersom inget parti kan erbjuda en vision om det goda samhället, en dröm om en bättre värld, är det bara Sverigedemokraterna som kan erbjuda hopp. Visst, deras hopp bygger på att krampaktigt klamra sig fast vid det sedan länge avsomnade folkhemmet, likt asgamar runt ett kadaver, men det är mer hopp än övriga partier tillsammans kan uppbåda.

Men hopp finns kanske på annat håll. Det finns strömningar som Occupy Wall Street som under parollen »we are the 99%« uppmärksammar den extremt ojämna fördelningen resurser där allt färre äger mer (Oxfam skattar att de 62 rikaste äger lika mycket som halva jordens befolkning), korruption och att den politiska makten är bakbunden av storbanker och ekonomiska institut. Också den »arabiska våren« satte fingret på bristen på ekonomisk rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Strömningar som vågar drömma om en bättre, rättvis värld; »en annan värld är möjlig«. Strömningar som fångats upp av personer som Bernie Sanders, Jeremy Corbyn och Yanis Varoufakis. Strömningar som inte ett enda svenskt parti förmått fånga upp. (Och ja, jag vet att OWS betraktas som en vänsterrörelse, men vilka andra strömningar finns som förmår erbjuda hopp om en bättre värld?) Och därför är Sverigedemokraterna de enda som kan ge »de andra« hopp, samtidigt som »vi« objektiverar dem och stämplar dem som rasister, fascister, hatiska, onda, defekta.

Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.

Referenser

Skjervheim, H. (1996). Deltakar og tilskodar og andre essays. Oslo: Aschehoug. (Ursprungligen publicerad 1976)