Jag är akademiker, inte politiker. Ändå kan jag inte låta bli att skriva en politisk kommentar. Förmodligen kommer jag att ångra mig, men jag kan inte längre vara tyst. Det är två frågor jag vill beröra. För det första, hur kommer det sig att valprognoser den senaste tiden – Storbritanniens folkomröstning om EU och presidentvalet i USA är två exempel – tagit så grundligt miste? För det andra, varför röstar människor på partier som Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti, Sannfinländarna, UKIP, Jobbik, Front National och presidentkandidater som Donald Trump?

Det var så mycket jag hade sett fram emot efter disputationen. Då, tänkte jag, kommer jag äntligen kunna ägna mig åt alla de där intressanta uppslagen och idéerna som jag inte haft utrymme för under arbetet med avhandlingen. Det var idéer om vad fenomenologin som tanketradition egentligen kan tillföra den akademiska psykologin, det var idéer om hur det den diskursiva psykologins sterila subjektsbegrepp skulle kunna få liv, det var idéer om känslolivets intersubjektiva konstitution, och så vidare. Men luften har gått ur mig. Jag orkar inte skriva.

Min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård« handlar inte i första hand om män och barnmorskor, utan om mellanmänskliga möten. Förvisso mellanmänskliga möten som sker på en viss plats (mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård) där en person under en viss beskrivning är närvarande (en blivande eller nybliven pappa), men det är det mellanmänskliga mötet som till syvende och sist står i centrum för min analys. Vad jag erbjuder är alltså inte så mycket ett sätt att förstå män eller vilka egenheter hos män som gör att de känner sig utanför och osynliga vid exempelvis besöken på barnmorskemottagningen, utan vad i det mellanmänskliga samspelet som kan göra att en person känner sig just utanför och osynlig.

I fredags försvarade jag alltså min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård«. Det jag var allra mest orolig för faktiskt att jag inte skulle få sova natten innan, så när jag vaknade på morgonen efter att ha sovit en hyfsad natt kände jag mig ändå ganska lugn. »Det här kommer att gå vägen!«, tänkte jag.

Om jag får göra lite skamlös reklam för mig själv blev jag idag intervjuad i Eftermiddag i P4 Västerbotten. Inslaget med mig börjar 38 minuter och 40 sekunder in i programmet. Jag tror inte jag gjorde bort mig helt och hållet.

I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara »delaktiga« i graviditet, förlossning och omvårdnaden av det nyfödda barnet. Det är vad de flesta pappor själva önskar, det är vad mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården strävar efter och det är vad som förespråkas av myndigheter och i statliga utredningar. Som regel används ordet »delaktighet« som om alla var överens om vad ordet betydde. Man kan dock tala om »delaktighet« i åtminstone tre olika betydelser varför det finns anledning att närmare granska hur och i vilka sammanhang som ordet »delaktighet« förekommer.