Behaviorismen
Introduktion till psykologin
Detta är femte delen i en serie föreläsningar jag höll för blivande psykologer 2009–2011. Texten publicerades ursprungligen på bloggen Psykologidoktoranden och har reviderats något.
John Watson uppfann inte behaviorismen, men han gav den dess namn, dess manifest och marknadsförde den aggressivt. Watsons artikel Psychology as the beaviorist views it (1913) hade sin upprinnelse i den funktionalistiska psykologin som förskjutit psykologin från filosofi i riktning mot biologi. Watsons manifest markerar slutet på en debatt inom American Psychological Association (APA) – som grundades 1892 – huruvida medvetandet skulle vara psykologins studieobjekt och om man alls kunde tala om »medvetande« på ett meningsfullt sätt. Fokus förflyttades från mentala processer till deras resultat, dvs. beteende (Leahey, 2004).
Tonen i Watsons manifest är aggressiv, och det är tydligt att han vill formulera en ny psykologi som bryter mot den introspektiva, »mentalistiska« traditionen:
Psychology as the behaviorist views it is a purely objective experimental branch of natural science. Its theroetical goal is the prediction and control of behavior. Introspection forms no essential part of its methods, nor is the scientific value of its data dependent upon the readiness with which they lend themselves to interpretation in terms of consciousness. The behaviorist, in his efforts to get a unitary scheme of animal response, recognizes no dividing line between man and brute. The behavior of man, with all of its refinement and complexity, forms only a part of the behaviorists’s total scheme of investigation. (Watson, 1913, s. 158)
Med sitt manifest vill Watson göra klart att psykologin är en naturvetenskap och ingenting annat – inte humanvetenskap, inte filosofi. Inspirerad av den radikala empirismen menar Watson att vi bara skall studera det som alla kan observera, mäta och kvantifiera. Introspektion faller naturligtvis bort, eftersom sådana observationer bara är tillgängliga för den som genomför introspektionen. Beteende är däremot observerbart av alla, och därför definierar Watson psykologin såsom studiet av beteende.
Naturvetenskapen brukar sägas vara nomotetisk, dvs. den strävar efter att finna de »lagar« som döljer sig bakom de regelbundenheter vi kan observera i naturen. På samma sätt tänkte sig Watson att psykologins mål var att finna lagbundna samband som kan förklara organismers beteende. Uttryckt på ett annat sätt: psykologins mål är prediktion och kontroll av beteende, på samma sätt som exempelvis kemi kan sägas handla om prediktion och kontroll av kemiska processer.
En viktig tanke för Watson var att beteende är något universellt för alla levande organismer, och att beteende handlar om organismens ständiga anpassning till sin miljö. Eftersom Watson, helt i linje med evolutionsteorin, menade att det inte finns någon avgörande skillnad mellan djur och människa, måste psykologin utgöra studiet av adaptivt beteende i sin vidaste bemärkelse – hos djur såväl som hos människor.
Några mentala processer behövs inte för att förklara beteende, menar Watson. I en fullständigt utarbetad psykologisk vetenskap kan man, för en given respons, säga vilket stimulus som orsakade denna respons. Och omvänt, för ett givet stimulus kan man förutsäga vilken respons man kommer att få. En sådan psykologisk vetenskap kan få en praktiskt tillämpning i exempelvis utbildning, medicin, juridik och marknadsföring:
If psychology would follow the plan I suggest, the educator, the physician, the jurist and the business man could utilize our data in a practical way, as soon as we are able, experimentally, to obtain them. (Watson, 1913, s. 168)
Just avsaknaden av praktiskt tillämpning av den samtida, introspektiva psykologin var något som Watson starkt kritiserade. Samtidigt kan man i Watsons fokus på användbarhet se inflytandet från pragmatismen (se William James och funktionalismen).
Enligt Watson skulle vi kunna finna grunden för allt beteende i organismens miljö. Det latinska ordet stimulus (retning; ordet var en benämning för ett vasst redskap man använde för att driva boskap) avser just varje upptäckbar påverkan på en organism från omgivningen. Watson tänkte sig att människan föddes med fåtal reflexer, som genom inlärning och erfarenhet utvecklades till vuxna människors komplexa beteendemönster. Behaviorismen blev studiet av dessa kopplingar mellan stimulus och respons, utan hänsyn till inre mentala tillstånd.
Den starka betoningen på miljön återspeglas i Watsons bok Behaviorism (1924). Det finns inget bevis för att personlighetsdrag är medfödda, argumenterar Watson, och han tvekar inte att han skulle kunna uppfostra ett barn till en bedragare, en tjuv, en mördare eller en prostituerad. Han för vidare sitt argument i en berömd (möjligen missförstådd och ökänd) liknelse:
Give me a dozen healthy infants, well-formed, and my own specified world to bring them up in and I’ll guarantee to take any one at random and train him to become any type of specialist I might select – doctor, lawyer, artist, merchant-chief and, yes, even beggar-man and thief, regardless of his talents, penchants, tendencies, abilities, vocations, and race of his ancestors. I am going beyond my facts and I admit it, but so have the advocates of the contrary and they have been doing it for many thousands of years. (Watson, 1924, s. 82)
Watson är också berömd för sina experiment med »Little Albert«. Watson visade att han kunde frammana en rädsla för vita råttor hos lille Albert genom att utsätta honom för ett obehagligt ljud varje gång han sträckte sig efter den. Efter inlärningsfasen förknippade Albert den vita råttan med obehag, vilket gjorde honom rädd så fort den kom i närheten.
Pavlov och den betingade reflexen
Watson tog intryck av Ivan Pavlovs betingningsexperiment, där hundars naturliga respons på ett naturligt stimulus (dvs. salivering vid åsynen av mat) kopplades ihop med ett neutralt stimulus (t. ex. salivering vid ljudet av djurskötarens fotsteg). Efter denna inlärning, eller betingning som Pavlov benämnde det, kallades det neutrala stimulit för betingat stimulus och reaktionen för betingad respons.
Märk väl att detta inte utan vidare kan liknas vid den inlärning som Watson gjorde med little Albert. Klassisk betingning, som Pavlovs betingning kom att kallas, handlar om hur autonoma responser (dvs. reaktioner till följd av autonoma nervsystemet) förknippas med specifika stimuli. Fobin hos lille Albert handlar om mer än autonom respons.
Thorndike och effektlagen
Edward Thorndike, elev till William James, gjorde experiment där hungriga katter placerades i en låda, och för att katten skulle hitta ut till den väntande maten var den tvungen att dra i ett snöre, trycka på en knapp eller något liknande (Thorndike gjorde flera varianter på labyrinten). Thorndike skriver:
When put into the box, the cat would show evident signs of discomfort and impulse to escape from confinement. It tries to squeeze through any opening; it claws and bites at the wire; it thrusts its paws out through any opening and claws at everything it reaches […]. It does not pay very much attention to the food outside but seems simply to strive instinctively to escape from confinement […]. The cat that is clawing all over the box in her impulsive struggle will probably claw the string or loop or button so as to open the door. And gradually all the other unsuccessful impulses will be stamped out and the particular impulse leading to the successful act will be stamped in by the resulting pleasure, until, after many trials, the cat will, when put in the box, immediately claw the button or loop in a definite way. (Thorndike, 1913, s. 13)
Detta formulerade Thorndike som effektlagen, som i korthet säger att sannolikheten för ett beteende att upprepas beror på dess konsekvenser. Ett beteende som får positiva konsekvenser tenderar att upprepas, medan de som får negativa konsekvenser inte gör det. Denna tanke var förstås inte ny. Det som var nytt var Thorndikes sätt att påvisa principen med hjälp av experiment och endast observerbart beteende. Thorndike avvek också från den associationistiska (och mentalistiska) tanken att mentala element associeras med varandra. I stället använde han begreppet »förknippning« (connection), och hans teori kallas därför konnektionism (connectionism).
B. F. Skinner och radikalbehaviorismen
John Watson grundade behaviorismen, men dess fulländare var Burrhus Frederic Skinner. I Thorndikes efterföljd kom Skinner att intressera sig för inlärning till följd av erfarenhet, eller snarare konsekvenser av det egna beteendet. Detta kallade Skinner för operant betingning (Pavlovsk betingning kallade han respondent betingning). Operant betingning berör alla beteenden som på något sätt påverkar objekt och företeelser i organismens omgivning. Beteenden som leder till att ett visst mål uppnås tenderar att upprepas, vilket är snarlikt Thorndikes effektlag. Skinner benämner dock detta förstärkning. Det som minskar sannolikheten för ett beteenden kallar han bestraffare. Skinner urskiljer fyra typer av förstärkare/bestraffare:
- Positiv förstärkning innebär att sannolikheten för ett beteende ökar till följd av att något tillförs, till exempel beröm och uppskattning när barnet tar på sig kläderna själv (vilket ökar sannolikheten för att barnet skall klä sig själv också nästa gång).
- Negativ förstärkning innebär att sannolikheten för ett beteende ökar till följd av att något tas bort, till exempel att pappa slutar skälla när barnet säger »förlåt« (vilket ökar sannolikheten att barnet säger förlåt nästa gång pappa skäller).
- Positiv bestraffning innebär att sannolikheten för ett beteende minskar till följd av att något tillförs, till exempel ett utskällning när barnet slagit sin lillasyster (vilket minskar sannolikheten att barnet slår lillasyster igen).
- Negativ bestraffning innebär att sannolikheten för ett beteende minskar till följd av att något tas bort, till exempel utebliven uppmärksamhet när barnet tjatar om att få godis i affären (vilket minskar sannolikheten att barnet skall tjata nästa gång familjen är i affären).
Märk väl att det inte finns någon värdering i begreppen förstärkare och bestraffare, utan det handlar helt enkelt om att öka eller minska förekomsten av ett visst beteende. Detta beteende kan i sin tur vara önskvärt eller icke önskvärt. Det är heller inte så enkelt att avgöra vad som egentligen är förstärkande respektive bestraffande. I exemplet med barnet som slår sin lillasyster kan utskällningen från pappa fungera som en positiv förstärkare, om själva uppmärksamheten från pappa är det önskvärda.
Skinner konstruerade en särskild bur, Skinnerboxen, med en mekanism som försöksråttan kunde använda för att framkalla vissa händelser, till exempel få mat genom att trycka på en knapp. Med Skinnerboxen begränsades djurets beteenderepertoar vilket bidrog till att göra beteendet kvantifierbart. Det var när en Skinnerbox gått sönder som Skinner upptäckte att en slumpmässig belöning för ett beteende innebär en kraftfull förstärkare.
Skinner föredrog att kalla sin psykologi för experimentell beteendeanalys, eftersom han ville utesluta alla språkliga referenser till mentala tillstånd. Skinner utformade också en tillämpad beteendeanalys, beteendemodifikation, som med hjälp av operant betingning successivt formar (eng. shaping) ett beteende tills det uppnår det önskvärda beteendet. Denna beteendeterapi har använts på psykotiska patienter och barn med psykisk utvecklingsstörning, med viss framgång (invändningen mot detta är dock att bara för att en psykotisk patient beter sig någorlunda normalt, är det inte ett bevis för att patienten inte längre är psykotisk).
Skinner tänkte sig ett samhälle baserat på behaviorism och beteendemodifikation, där alla medborgare var lyckliga, produktiva och kreativa. Detta kommer till uttryck i hans skönlitterära verk Walden Two (1948). Skinner kritiserades för att förespråka ett skrämmande samhälle som kontrollerar och manipulerar sina medborgare, men han replikerade att kontroll och manipulation sker redan i dag (vad är uppfostran om inte beteendemodifikation?). Den enda skillnaden är att detta skulle ske på vetenskaplig grund.
När den kognitiva psykologin blev det dominerande paradigmet från 1960-talet och framåt, förblev Skinner sin behaviorism trogen. Han medgav att människan visst hade inre mentala tillstånd – tankar, känslor och sinnesupplevelser – men menade att dessa inte kan utgöra grunden för en vetenskaplig psykologi. Mentala tillstånd, inklusive medvetandet, är ingenting annat än summan av individens genetiska och miljömässiga historia, menade Skinner – en filosofisk ståndpunkt kallad epifenomenalism.
Behaviorismens uppgång och fall
När John Watson 1913 publicerade sitt manifest uteblev de starka reaktionerna. Protesterna var mer av det slaget, att psykologin inte kan kasta ut de introspektiva metoderna, eftersom det är det man gör i psykologin. Detta antyder att psykologin redan hade förändrats i riktning mot en beteendevetenskap, med metoder lånade från naturvetenskapen. Det behavioristiska paradigmet kom sedan att dominera psykologin under mer än 40 år.
Att behaviorismen var den dominerande skolan betyder dock inte att den var den enda skolan. Vid sidan om behaviorismen fanns exempelvis strukturalister, funktionalister, fenomenologer, Gestalt-psykologer och psykoanalytiker. Man skall också minnas att behaviorismen var som starkast i USA, där den hade sitt ursprung.
Inom behaviorismen bildades också olika skolor, som drog åt lite olika håll. Detta berodde bland annat på att förgrundsfiguren John B. Watson tvingades sluta på John Hopkins University efter att det uppdagats att han hade en otrohetsaffär med sin assistent, Rosalie Rayner. Watson lämnade psykologin och ägnade sig i stället åt marknadsföring. Därmed gick behaviorismen miste om den samlande och enande kraft som Watson hade kunnat vara.
En skola inom behaviorismen, som bland annat företräddes av Edward C. Tolman, försökte lösa behaviorismens problem med målinriktat beteende (om alla beteenden bestäms av orsaker i miljön, är det svårt att förklara planerat, målinriktat beteende). Tolmans lösning bestod i att man, förutom miljön, också måste ta hänsyn till ett antal mellanliggande variabler. Behaviorismens grundläggande S–R (stimulus–respons) utökades till S–O–R (stimulus–organism–respons). Detta förebådade den »kognitiva revolutionen«.
Under 1950- och 1960-talet bröts behaviorismens dominans och lämnade plats för den kognitiva psykologin. Det fanns flera skäl till detta:
- Behaviorismen hade stora svårigheter att förklara komplexa beteenden som exempelvis pianospelande och språk. B. F. Skinner gjorde ett försök med sin bok Verbal Behavior (1957), men som blev sågad jäms med fotknölarna av lingvisten Noam Chomskys berömda recension av boken (det finns dock de som menar att Chomsky missförstod Skinner och inte orkade sätta sig in i vad han egentligen skrivit, däribland Skinner själv), vilket brukar räknas som startskottet för den »kognitiva revolutionen«.
- Behaviorismen överskattade miljöns betydelse. Den mesta forskningen skedde på råttor (det finns ingen djurart som fått sitt beteende så i detalj kartlagt som den vita råttan), men råttor är mycket anpassningsbara och flexibla djur. Varje art har sina egna begränsningar i antalet möjliga S–R-samband, och beteende kan därför inte studeras som en generell kategori.
- Med sitt fokus på observerbarhet och kvantifierbarhet avfärdade behaviorismen människans subjektiva erfarenhetsvärld. Likväl gavs varje beteende mening (eftersom det betraktades som en respons på ett visst stimulus), men denna mening definierades av psykologiforskaren. Försöksdeltagarens egen uppfattning om sitt eget beteende, vilken mening denne tillskrev sig själv och sitt beteende i den specifika experimentsituationen, lämnades därhän. Vad folk gör i experiment och vilken mening de tillskriver sitt eget deltagande i vetenskaplig verksamhet kan vara något helt annat än hur människor upplever och skapar mening i sin vardagsrillvaro.
Referenser
Leahey, T. H. (2004). A history of psychology: Main currents in psychological thought (6:e utgåvan). Upper Saddle River, NJ: Prentice-Hall.
Thorndike, E.L. (1913). Educational Psychology. New York: Columbia University.
Skinner, B. F. (1948). Walden Two. Indianapolis, IN: Hacket.
Watson, J. B. (1913). Psychology as the behaviorist views it. Psychological Review, 20(2), 158–177. doi: 10.1037/h0074428
Watson, J. B. (1924). Behaviorism. New York: People’s Institute.
Introduktion till psykologin