Social konstruktionism

Introduktion till psykologin

Detta är tionde och sista delen i en serie föreläsningar jag höll för blivande psykologer 2009–2011. Texten publicerades ursprungligen på bloggen Psykologidoktoranden och har reviderats något.

Hur kan vi tala om ting? Vi behöver förstås ord, och för att veta vad orden betyder kan vi alltid peka och säga »det där är en stol«. Detta är vad som brukar kallas en ostensiv definition (av latinets ostensivus, »som bevisar«, »som åskådliggör«; se också Sohlberg & Sohlberg, 2009, s. 121). Har vi ingen stol i närheten att peka på kan vi beskriva dess beståndsdelar och funktion (»Den ska stå upp på alla fyra benen med ryggen upp och så ska du sitta på sitsen på andra sidan«; Nordqvist, 1988), men även om vi bryter ned begreppen i »byggstenar« måste vi i slutänden kunna peka på saker för att vara överens om vad orden betyder.

Hur kan vi tala om mentala fenomen som känslor och upplevelser, det som inom filosofin brukar kallas för qualia(av latinets qualis, »av vilken sort?«)? Känslor såsom »smärta« och »glädje« kan vi inte peka på, men likväl kan vi tala om dem. Hur är det möjligt?

Tänk på barnet som snubblar och skrapar knät. »Aj aj aj«, säger pappa, »det där gjorde ont! Kom så får jag blåsa!« Och barnet lär sig att den upplevelse som just erfarits har ett namn, nämligen »ont«. Eller spädbarnet som skiner upp i ett leende när det plaskar med vattnet i badbaljan. »Oj, vad du blev glad!« säger mamma. »Det där var roligt!« Och barnet lär sig att den upplevelsen också har ett namn, nämligen »glad« och »rolig«.

För att kunna tala om våra subjektiva upplevelser och känslor – qualia – behöver vi också ett språk, men till skillnad från de yttre tingen som vi kan peka på, finner vi ord och uttryck för våra inre upplevelser genom att få dem speglade i språket så som det används i samspelet människor emellan.

Språket är nödvändigt för att världen, så som jag upplever den, skall vara begriplig. Utan ord för mina subjektiva upplevelser och känslor saknar de mening. Vad vore »nöjd« utan ordet »nöjd«, eller »förundrad« utan ordet »förundrad«? Det är först när jag sätter ord på min inre värld som den blir begriplig; eller, om man så vill, först då jag skapar mening i världen så som jag upplever den. Eftersom det språk jag har tillgängligt för att göra min tillvaro begriplig är det kollektivt delade språk som används av både mig och människor i min omgivning, är min inre, subjektiva värld i viss bemärkelse en spegling av den »yttre« världen, eller en spegling av den kultur jag lever i (Richards, 2010).

Ordet kultur betyder ursprungligen odling eller bildning (av latinets cultura, »bearbetning«, »odling«, »bildning«) och används ibland i betydelsen att odla »själen« eller »intellektet«. Här skall jag dock använda ordet i en betydelse lånad från kulturantropologin:

[…] »kultur« kan ses som en väv, eller ett universum, av betydelser, som ordnar och ger form åt människors upplevelser och verklighet som människor. Kultur gör upplevelser vetbara på vissa sätt, och följaktligen inte på andra sätt. Men kultur är ett universum som människor själva har skapat och kontinuerligt skapar på nytt, både i bemärkelsen vidmakthålla traditioner och betydelser och i bemärkelsen omskapa och förändra dem. Och medan människor skapar sig själva och förhåller sig till varandra, »använder« de också oundvikligen kulturen; den är deras förråd av möjliga betydelser. (Magnusson, 2010, s. 58, min kursivering)

Således, människor är meningsskapare i den bemärkelsen att de ständigt strävar efter att göra världen så som de upplever den begriplig, och när de gör detta, stödjer de sig på de existerande »betydelsesystem« som språket och kulturen utgör.

Psykologi som sociokulturell historia

Vad betyder detta för psykologin? Psykologi handlar om mänskligt beteende, tänkande, kännande och upplevande (se del 1 om vad psykologi egentligen är) – fenomen som, för att vi skall kunna tala om dem, måste ha ett språk, och språket hänger ihop med kulturens »betydelsesystem«. För att tala om beteende, tänkande, kännande och upplevande använder vi oss av det språk och den förståelse vi delar med våra medmänniskor. Med andra ord: psykologiska fenomen, så som vi förstår dem, är rotade i vår kultur. Detta gäller även om man i behavioristisk anda definierar psykologi såsom enbart studiet av beteende (och bortser från tankar, känslor och upplevelser), eftersom också beteende måste göras begripligt (för behavioristen får beteendet mening om man kan identifiera ett stimulus – eller kombination av stimuli – som kan anses orsaka beteendet i fråga).

Psykologin vill ofta göra anspråk på att vara en förlängning av naturvetenskapen och söker således efter de bakomliggande »naturlagar« som kan förklara människors beteenden, tankar, känslor och upplevelser. Men vad är det för »lagar« som psykologin egentligen finner? Stannar Lisa för rött ljus för att stimulit »rött ljus« orsakar beteendet »stanna bilen«, eller stannar Lisa för rött ljus för att hon följer de kulturella normer och konventioner som gäller för bilkörning? I båda fallen kan vi förvänta oss att observera regelbundenheter eller samband mellan olika »variabler« – men förklaringarna är fundamentalt olika (Moghaddam, 2005).

Om beteende och vår förståelse av beteende grundar sig på kulturens betydelsesystem, betyder det att såväl beteende som förståelse förändras när kulturen förändras. Det senaste halvseklet har åtminstone i västvärlden inneburit en explosion av psykologisk kunskap som allmängods. Psykologi läses som skolämne, på universitetet ges populära kurser i psykologi, psykologisk kunskap och psykologisk expertis exploateras i massmedia. Kort sagt, var och varannan känner till psykologiska idéer (t. ex. Sigmund Freuds uppfattning om det »omedvetna« och »freudianska felsägningar« som ett uttryck för omedvetna önskningar) och – vilket är viktigt – använder denna psykologiska kunskap för att göra sin värld, så som de upplever den, begriplig.

Således, när psykologin studerar människors beteenden, tankar, känslor och upplevelser, formulerar nya begrepp och konstruerar nya teorier, förändras människors sätt att bete sig tänka om sig själva. Men eftersom det var just detta (människors beteenden och tankar om sig själva) som ursprungligen låg till grund för de formulerade teorierna, betyder det att teorierna inte längre är giltiga så snart de har blivit allmängods. Kunskap om psykologiska teorier invaliderar de psykologiska teorierna (Gergen, 1973).

Kenneth Gergen (f. 1934)

Gergen (1973) noterar att psykologins påverkan på människors beteende ofta sker på ett subtilt, knappt märkbart sätt. För det första, trots att psykologiska teorier eftersträvar att vara neutrala, är psykologiska begrepp ofta värderande. De flesta uppfattar begrepp som »låg självaktning«, »bekräftelsesökande«, »auktoritär« och »konform« som negativa, något man helst vill undvika. Det betyder också att försöksdeltagare gärna undviker att bli bedömda på det sättet när de deltar i psykologiska studier. Men samma idéer kan uttryckas på andra sätt: hög självaktning kan benämnas »egotism«; bekräftelsesökande kan benämnas »social integrationsförmåga«; »auktoritär« kan ses som som stabil, tydlig och ordnad; konformitet kan benämnas »pro-solidariskt beteende«. Psykologins förmenta neutralitet innebär i själva verket en värdering av beteenden, och det påverkar dem som deltar i psykologiska studier.

För det andra, många psykologiska studier förutsätter att försöksdeltagarna (och helst också försöksledarna) inte känner till det egentliga syftet med studien, för om de gjorde det, skulle det påverka resultatet. Kunskap om psykologiska processer, som jag tidigare inte kände till, innebär att jag kan förhålla mig till mig själv och mitt beteende på nya sätt. Om jag, till exempel, vet att den »autokinetiska effekten« innebär att jag kommer att uppfatta en rörelse hos en fix ljuspunkt i mörker, kommer jag heller inte att uppfatta (eller åtminstone inte rapportera) att ljuspunkten rör sig i Muzafer Sherifs (1935) klassiska experiment. När psykologisk kunskap blir allmängods, betyder det att vissa studier inte längre går att genomföra, eftersom det inte längre finns några »naiva« försöksdeltagare.

För det tredje, människor gillar i allmänhet inte att bli fångade i psykologiska teorier, eftersom de inkräktar på deras upplevelse av att vara fria, autonoma människor (detta gäller i synnerhet i den individualistiskt präglade västvärlden). Om psykologiska teorier kan användas för att förutsäga och kontrollera människors beteende, innebär det att »den vanliga människan« befinner sig i en utsatt position gentemot den som besitter den speciella psykologiska kunskapen. Således, vi värjer oss och försöker undvika kontroll. Om vi, till exempel, genomskådar reklamens syfte att få oss att köpa en viss produkt, kanske vi gör tvärtom och köper aldrig den produkten bara för att den förekommit i en reklamkampanj.

Gergens (1973) slutsats blir att vi åtminstone inte kan betrakta socialpsykologi som en nomotetisk vetenskap som formulerar allmängiltiga lagar för socialt beteende. I stället bör vi betrakta socialpsykologi som historia, som undersöker vissa samband mellan olika former av socialt beteende i en specifik historisk och kulturell kontext.

Dessutom, att ägna sig åt (akademisk) psykologi är att handla, tänka, känna och uppleva, vilket samtidigt är den (akademiska) psykologins studieområde. Att ägna sig åt psykologi är alltså att studera människor som, bland annat, ägnar sig åt psykologi. Om psykologi handlar om att redogöra för människors beteenden, tankar, känslor och upplevelser (vilket hävdas av bland andra Saugstad, 2001) måste en heltäckande psykologisk vetenskap kunna redogöra för människor som ägnar sig åt psykologisk vetenskap. Detta blir en oändlig självreferens som brukar benämnas reflexivitet. Richards (2009) definierar reflexivitet som »when the referent of an activity and the activity itself belong in the same class« (s. 208). Ett annat exempel på reflexivitet är: »Denna mening har fem ord.«

Social konstruktionism

Hittills har jag hävdat att (1) vår förståelse av psykologiska fenomen är grundad i språk och kultur, (2) språk och kultur förändras eftersom de skapas och omskapas av oss människor, (3) ny psykologisk kunskap förändrar vår förståelse av de psykologiska fenomen som psykologin studerar, samt (4) psykologins anspråk på att formulera allmängiltiga och eviga principer för människors beteenden, tankar, känslor och upplevelser är, i bästa fall, överdrivet optimistiskt – i värsta fall ogiltigt. Detta får implikationer för synen på vad kunskap egentligen är, och det är här som begreppet social konstruktionism brukar dyka upp.

Social konstruktionism (eller »social konstruktivism«; här råder viss begreppsförvirring och båda begreppen används [Sohlberg & Sohlberg, 2009]; Gergen [1985] argumenterar för »konstruktionism«, vilket också är det begrepp jag kommer att använda) är ett begrepp som numera används i många olika sammanhang med ganska olika innebörd. Gergen (1985) menar att social konstruktionism bör betraktas som ett slags delad medvetenhet bland forskare snarare än en enhetlig rörelse eller skola. Andra menar att social konstruktionism numera används i så många olika sammanhang att det urvattnats på betydelse.

Hur som helst, de synsätt som brukar falla under benämningen social konstruktionism har tre särdrag gemensamma. För det första, det är en -ism i den bemärkelsen att social konstruktionism utgör en epistemologisk (kunskapsteoretisk) ståndpunkt. Social konstruktionism är inte en teori bland andra teorier, utan ett av flera möjliga sätt att förstå själva innebörden av begreppet »teori«. För det andra, kunskap är en (re)konstruktion av verkligheten så som vi uppfattar den, inte en avbild av verkligheten i sig. För det tredje, denna konstruktion av kunskap sker i ett kollektivt, socialt samspel mellan människor. Ytterst sett handlar social konstruktionism om att kunskap betraktas som en form av (eller möjligen förlängning av) social handling – inte som ett slags mental representation (Gergen, 1985).

Så långt kan de flesta vara överens, men härifrån går meningarna isär. Vad är det, till exempel, som egentligen konstrueras? Sociala och psykologiska fenomen som »midsommar«, »manlighet«, »Institutionen för psykologi« och »kärlek«, eller även materiella ting som »stenar« och »nötter«? Bland det som brukar falla under benämningen social konstruktionism återfinns en mångfald av epistemologiska och ontologiska utgångspunkter – men de förenas i synen på kunskap som en produkt av mellanmänsklig interaktion.

Ofta, men inte alltid, går en socialkonstruktionistisk epistemologi hand i hand med ett kritiskt perspektiv. Den sociala konstruktion som studeras (t. ex. kvinnlighet eller invandrare) uppfattas som problematisk, och världen skulle vara bättre om denna sociala konstruktion radikalt förändrades eller helt enkelt försvann (Hacking, 1999).

Det som faller under paraplybeteckningen social konstruktionism delar ofta en eller flera av följande utgångspunkter (Gergen, 1985):

  • De begrepp som vi använder för att göra verkligheten begriplig är inte givna av verkligheten i sig. Detta är att säga att det inte finns några naturliga kategorier »där ute«, utan de kategorier (t. ex. »män« och »kvinnor«) med vilka vi gör världen begriplig och hanterbar är beroende av språk och kultur. Antropologiska och etnografiska studier visar till exempel att psykologiska företeelser som känslor, schizofreni, altruism, barndom och våld mot kvinnor kan förstås på vitt skilda sätt i olika kulturer.
  • De begrepp vi använder för att göra verkligheten begriplig är sociala artefakter, produkter av mellanmänsklig interaktion i ett visst kulturellt och historiskt sammanhang. Detta gäller i synnerhet många psykologiska fenomen. Så är till exempel inte dikotomin tanke–känsla, självet eller existensen av motiv och minnen självklara i alla kulturer, utan snarast ett uttryck för en västerländsk, individualistisk människosyn. För psykologiforskaren har detta en avgörande betydelse, eftersom det innebär att han eller hon måste kliva ur sin egen vardagspsykologiska förståelse och försöka göra »främmande« psykologier begripliga. Frågan är om detta ens är möjligt? Om det nu är möjligt, vilka begränsningar finns i vad psykologin kan uttala sig om? Och vidare, om det nu finns en kulturellt och historiskt förankrad förståelse av psykologiska fenomen (t. ex. dikotomin tanke–känsla) finns också implicita krav på vad psykologin måste säga för att vara begriplig och kommunicerbar.
  • Huruvida idéer och synsätt består över tid beror inte på deras empiriska giltighet, utan har att göra med sociala processer. Människor kan betraktas på vissa sätt, trots att de förändrar sitt beteende – eller betraktas på nya sätt, trots att de gör likadant som förut. Hur vi tolkar och gör andra människor begripliga för oss själva hänger inte nödvändigtvis ihop med vad vi faktiskt ser, utan vad vi redan från början tror oss veta. Detta ger anledning att ifrågasätta hela idén om »sanning«. Lösningen är att ersätta en epistemologi baserad på sinneserfarenhet med en social epistemologi.
  • Hur vi beskriver och förklarar fenomen avgör hur vi förstår dem, och detta har också sociala implikationer. Det är en avsevärd skillnad som vi betraktar exempelvis ångest och depression som någonting människor oförskyllt drabbas av – eller som något de själva valt eller iscensatt.

Social konstruktionism kan ses som ett försök att lösa den ständiga debatten mellan empirism och rationalism (se del 4 om empirism och rationalism). Empirismen, med företrädare som John Locke, David Hume, John Stuart Mill och den yngre (1920-tal) logiska empirismen, förlägger kunskapens grund till något yttre, verkligheten i sig, som via våra sinnen förvandlas en mental avbildning eller representation av just denna verklighet. Rationalismen, med företrädare som René Descartes, Gottfried Spinoza, Immanuel Kant och många fenomenologer, förlägger kunskapens grund till något inre, nämligen en medfödd förmåga att tänka: att kategorisera, bearbeta och integrera sinnesintryck till kunskap, som således utgör en form av mental rekonstruktion av verkligheten (Gergen, 1985).

Såväl empirismen som rationalismen betraktar kunskap som någonting mentalt, dvs. någon form av mentala, kognitiva eller semantiska strukturer som existerar inuti en enskild individ. Social konstruktionism innebär att betrakta kunskap som en social process. Propositionell kunskap är sådan kunskap som kan uttryckas i språket, och språk är, per definition, någonting delat, något kollektivt. Språk består av symboler och ljud, och dessa symboler och ljud blir inte språk förrän de delas av en grupp människor. Med andra ord, kunskap är språk och språk är social handling (Gergen, 1985).

Slutligen, sociala konstruktionister kritiserar ofta den naturvetenskapligt orienterade psykologin för sin övertro på »metoden«:

In large degree the sciences have been enchanted by the myth that the assiduous aplication of rigorous method will yield sound fact – as if empirical methodology were some form of meat grinder from which truth could be turned out like so many sausages. (Gergen, 1985, s. 273)

Referenser

Gergen, K. J. (1973). Social psychology as history. Journal of Personality and Social Psychology, 26(2), 309–320. doi: 10.1037/h0034436

Gergen, K. J. (1985). The social constructionist movement in modern psychology. American Psychologist, 40(3), 266–175. doi: 10.1037/0003-066X.40.3.266

Hacking, I. (1999). The social construction of what? Cambridge: Harvard University Press.

Magnusson, E., & Marecek, J. (2010). Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar. Stockholm: Natur och kultur.

Moghaddam, F. M. (2005). Great ideas in psychology: A cultural and historical introduction. Oxford: Oneworld.

Nordqvist, S. (1988). Nasse hittar en stol. Bromma: Opal.

Richards, G. (2009). Psychology: The key koncepts. London: Routledge.

Richards, G. (2010). Putting psychology in its place: Critical historical perspectives. London: Routledge.

Saugstad, P. (2001). Psykologins historia: en introduktion till dagens psykologi. Stockholm: Natur och kultur.

Sherif, M. (1935). A study of some social factors in perception. Archives of Psychology, 27(187), 1–60. Tillgänglig från: http://www.brocku.ca/MeadProject/Sherif/Sherif_1935a/Sherif_1935a_toc.html

Sohlberg, P., & Sohlberg, B.-M. (2009). Kunskapens former: vetenskapsteori och forskningsmetod. Stockholm: Natur och kultur.

Författare

Stefan Björk

Publicerad

2011-02-09

Uppdaterad

2023-08-26

Licensierad under

Kommentarer