Psykoanalysen
Introduktion till psykologin
Detta är sjätte delen i en serie föreläsningar jag höll för blivande psykologer 2009–2011. Texten publicerades ursprungligen på bloggen Psykologidoktoranden och har reviderats något.
Få psykologer – om någon – är så kända utanför den akademiska psykologin som Sigmund Freud. I vissa avseenden har Freud haft större inflytande inom litteratur och konst än inom psykologi. Hur som helst går det inte att förneka att Freud är både en både briljant och originell tänkare.
Freud utbildade sig till läkare i Wien och studerade hypnos hos den berömde neurologen Jean-Martin Charcot i Paris. Charcot använde hypnos för att behandla hysteri (grek. υστερικός, av av υστέρα, »livmoder«), den vanligaste psykiatriska diagnosen vid slutet av 1800-talet som yttrade sig i stamning, huvudvärk, magont, kväljningar, hallucinationer, minnesblockeringar och i mer extrema fall förlamning, blindhet, dövhet eller känselbortfall (hysteri betraktades som ett typiskt kvinnligt problem; därav benämningen). Freud lyckades dock inte behandla hysteri med hypnos och övergav den behandlingsmetoden till förmån för en »pratkur« där patienten fritt associerar samtidigt som läkaren lyssnar och då och då skjuter in någon fråga – det som Freud kom att kalla psykoanalys.
Det var denna pratkur i kombination med de hysteriska patienternas karaktäristiska minneblockeringar som fick Freud att formulera sin teori om det omedvetna. Att det försiggår saker i vårt psyke som ligger utanför medvetandets domäner var förvisso ingen ny idé, men Freud formulerade detta på ett sätt som fick enormt genomslag för 1900-talets tänkande.
Freud delade upp psyket i medvetet, förmedvetet och omedvetet. Detta kallade han för psykets topologi (studiet av geometriska former; av grek. τόπος, »plats«). Med det medvetna avser Freud helt enkelt de mentala element som för tillfället befinner sig medvetandet. Det förmedvetna är sådant som har varit medvetet, men lagrats i minnet och med större eller mindre svårigheter kan bli medvetet igen. I det omedvetna återfinns däremot sådant som en gång varit medvetet, men som upplevts som så hotfullt, smärtsamt eller besvärligt att det förpassats till det omedvetna genom bortträngning. Det var dessa bortträngda minnen som enligt Freud ställde till problem vid hysterin, och behandlingen bestod i att med hjälp av psykoanalys medvetandegöra dessa minnen och därmed lösa den inre psykiska konflikt som de orsakade.
För att förstå Freuds idé om det omedvetna behöver vi också förstå hans syn på psyket. Den psykoanalytiska skola som Freud grundade kallas numera oftast för psykodynamisk teori (av de grekiska orden ψυχή, »själ«, och δύναμη, »kraft«; alltså »själskraft«), och även om teoribildningen genomgått fundamentala förändringar sedan Freud är grundtanken likväl att psykiskt lidande oftast orsakas av inre konflikter till följd av ett slags »blockerade själskrafter«. För Freud handlade denna själskraft om en särskild psykisk energi, kallad libido (lat. »lust«, »åtrå«, »begär«), som har sitt ursprung i sexualdriften eller det som Freud benämnde Eros (efter den grekiska kärleksguden). Modern psykodynamisk teori betonar i stället affekt och emotion som grund till inre konflikt, snarare än drift och instinkt.
Sexualdriftens mål och syfte är ytterst sett reproduktion och släktets fortlevnad. Libido tar sig dock olika uttryck, och Freud menar att all mänsklig verksamhet i grunden han hänföras till denna psykiska energi. I stället för fortplantningsaktiviteter sublimeras libido i exempelvis social, kulturell och religiös verksamhet. Precis som termodynamikens första huvudsats säger att energi inte kan förstöras, kan inte heller libido förstöras utan måste få utlopp. Sker det inte produktivt i form av fortplantning eller sublimering, leder det till olika former av neuros.
Detta leder oss fram till Freuds strukturella (lat. structura, »sammanfogning«, »byggnadssätt«) indelning av psyket i detet, jaget och överjaget. Detet (tyska: das Es, engelska: id) är människans kokande kittel av drifter, impulser, behov och önskningar, präglat av primärprocesstänkandets krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Detet är omedvetet, vilket betyder att den yttersta drivkraften till varför vi gör som vi gör är dolda för oss.
Jaget (tyska: das Ich, engelska: ego) är den del av psyket som har den besvärliga uppgiften att medla mellan detets irrationella krav och yttervärlden, som sällan erbjuder möjligheter till omedelbar behovstillfredsställelse. Det är jaget som med hjälp av olika försvarsmekanismer måste hålla sådana hotfulla impulser i schack. Detets krav är hotfulla eftersom uppfyllandet av dem innebär en reell fara, till exempel att ge efter för alla sina aggressiva impulser när chefen ger (som man tycker) oberättigad kritik. Jaget är delvis omedvetet, men innehåller också medvetna och förmedvetna mentala element.
Överjaget (tyska: das Über-Ich, engelska: superego) ser Freud som den del av jaget som dikterar hur man bör vara och göra. Överjaget innebär en internalisering av kulturens moraliska påbud och brukar ofta liknas vid vårt samvete. Freuds förståelse av psyket bäddar således för ständig inre konflikt:
Ett ordspråk varnar för att samtidigt tjäna två herrar. Det arma jaget har det värre än så, det tjänar tre stränga herrar, strävar att bringa deras anspråk och krav i samklang med varandra. Dessa anspråk går alltid isär, tycks ofta vara oförenliga; inte underligt då om jaget ofta stupar på sin uppgift. De tre tyrannerna heter yttervärlden, överjaget och detet. […] Jaget, pådrivet av detet, hårt ansatt av överjaget, tillbakastött av verkligheten, kämpar alltså för att kunna bemästra sin ekonomiska uppgift att återställa harmonin mellan de krafter och inflytanden som verkar i och på jaget, och vi förstår nu anledningen till att vi så ofta inte kan hålla tillbaka utropet: Det är sannerligen inte lätt att leva. När jaget måste erkänna sin svaghet, bryter det ut i ångest, realångest inför yttervärlden, samvetsångest inför överjaget, neurotisk ångest inför styrkan hos detets lidelser. (Freud, 1932/1996, s. 495)
Jaget hanterar ångesten med hjälp av olika försvarsmekanismer. Detta är en idé från den psykodynamiska teorin som letat sig in i klinisk psykologi och återfinns som försvarsfunktionsskalan i psykiatrins diagnosmanual, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, fjärde utgåvan (DSM-IV). Försvar definieras i DSM-IV som automatiska psykologiska processer som skyddar individen från inre och yttre stressorer. Dessa stressorer kan handla om detets drifter och impulser (neurotisk ångest), överjagskonflikter (överjagsångest), reella hot (realångest) eller egna och andras affekter (vilket utgör en utökning av Freuds teori). Dessa försvar är nödvändiga för normalt psykiskt fungerande, och huruvida ett försvar är »bra« eller »dåligt« beror på sammanhanget (därför brukar man i stället tala om adaptiva respektive maladaptiva försvar).
Vanliga försvar är bortträngning (det hotfulla hålls borta från medvetandet), förnekande (det obehagliga undviks och hanteras som om det aldrig inträffat), projektion (mina egna oacceptabla önskningar och fantasier tillskrivs någon annan) och sublimering (psykisk energi och frustration får utlopp i skapande handling), men också positivt laddade beteenden som humor och självreflektion kan betraktas som försvar.
Den dynamiska psykologin har utvecklats sedan Freud, och man brukar urskilja fyra utvecklingslinjer eller »vågor«. Freuds ursprungliga psykosexuella teori brukar benämnas driftpsykologin. Sigmunds dotter, Anna Freud, tog fasta på den betydelse som jaget och dess försvarsmekanismer spelade i monografin Das Ich und die Abwehrmechanismen (1936). Hon definierade och beskrev försvaren regression (återgång till tidigare psykosexuell utvecklingsnivå), bortträngning, reaktionsbildning (oacceptabla impulser vänds till sin motsats, t. ex. en önskan att döda leder till överdrivet omhändertagande), isolering (en tanke isoleras från den känslomässiga aspekten, som trängs bort), upphävande (något görs ogjort på något magiskt sätt), projektion, introjektion (införlivande av andras egenskaper i det egna jaget), vändning mot självet (framför allt aggressiva impulser riktas mot det egna självet), omvändning (en förflyttning från objekt- till subjektposition eller omvänt) samt sublimering. Anna Freud brukar betraktas som en representant för jagpsykologin.
Familjen Freud flyttade till London 1938 och Anna kom snart i konflikt med Melanie Klein, som företrädde en skola som på många punkter avvek från den klassiska psykoanalysen. Karaktäristiskt för Kleins teori var att jaget ständigt införlivar andra personer som »objekt« (därav benämningen objektrelationsteori), framför allt mamman som är spädbarnets »signifikanta andra« (det var oftast mamma som var den som tog hand om spädbarnet). Dessa introjicerade objekt projiceras sedan på andra människor och utgör på så sätt ett slags grundläggande modell för hur man skall relatera till andra. Om mamma var opålitlig och inte fanns tillgänglig, projiceras mamma-objektet på andra människor man möter, vilket kan vara grunden till en fundamental tillitsbrist i nära relationer. Klein menade också att neuroser har sin grund i inre konflikter som uppstår redan under det första levnadsåret. Objektrelationsteorin har fått kritik för att vara alltför deterministisk och fokusera kvinnors tillkortakommanden.
Slutligen, den österrikisk–amerikanske psykoanalytikern Heinz Kohut förde objektrelationspsykologin vidare genom att tala om självobjekt. Signifikanta andra tjänar som empatiska förebilder för oss, de ger oss »självobjektupplevelser« och en sund självkunskap. Bristande empati innebär en mindre sund utveckling av självet, och starkt idealiserade föräldrabilder kan exempelvis leda till grandiosa, orealistiska ambitioner.
Självpsykologins idéer har förts vidare av psykoanalytikern och spädbarnsforskaren Daniel Stern, som med utgångspunkt i fenomenologi, existentialism och psykodynamisk teori formulerat en teori om spädbarnets utveckling av en känsla-av-själv.
Psykoanalysen och den dynamiska psykologin kritiseras ofta för att inte vara »vetenskaplig« i den bemärkelsen att den postulerar falsifierbara teorier, och att den psykoterapeutiska behandling som bygger på psykodynamiska teorier är marginellt bättre än placebo. Den psykodynamiska skolans argaste kritiker (som oftast vill betrakta psykologin som en strikt naturvetenskaplig disciplin) menar att den inte hör hemma i den akademiska psykologin över huvud taget, utan borde hålla sig där den är som mest populär: bland författare, filosofer, litteraturvetare, historiker – kort sagt humaniora.
Referenser
Freud, S. (1996). Föreläsning XXXI: Uppdelningen av personligheten. I Föreläsningar: Orientering i psykoanalysen, s. 477–497. Stockholm: Natur och kultur. Original publicerat 1932.
Stern, D. N. (2003). Spädbarnets interpersonella värld: ett psykoanalytiskt och utvecklingspsykologiskt perspektiv. Stockholm: Natur och kultur .
Introduktion till psykologin