Gestaltpsykologin
Introduktion till psykologin
Detta är åttonde delen i en serie föreläsningar jag höll för blivande psykologer 2009–2011. Texten publicerades ursprungligen på bloggen Psykologidoktoranden och har reviderats något.
Gestaltpsykologin har sin upprinnelse bland tyska psykologer och filosofer, som var allt annat än ense om Wilhelm Wundts i grund och botten reduktionistiska psykologi. Ett problem som tycktes olösligt med en strukturalistisk utgångspunkt var hur perception av struktur och form egentligen går till. Detta kan illustreras med Christian von Ehrenfels som noterade att en melodi känns igen oavsett tonart och oavsett vilket instrument som spelar melodin. En melodi består visserligen av enskilda toner, men denna melodi är avsevärt mer än summan av de enskilda tonerna. Transponerar vi melodin till en annan tonart är det helt andra toner, men melodin är densamma. Denna perceptuella helhet kallade von Ehrenfels för Gestaltqalitäten, gestalt- eller formkvaliteter.
Hur kan en strukturalistisk och reduktionistisk psykologi (som Wundts experimentella psykologi representerade) förklara att vi uppfattar samma melodi, samma struktur, trots att det är andra toner? Om vår perception grundar sig på att grundläggande element kombineras till mer komplexa strukturer, en bottom–up-process, hur kan det komma sig att olika toner – olika sinnesförnimmelser – leder till att vi uppfattar en och samma melodi? Tyder inte detta på att perception är ett slags top–down-process som aktivt söker efter strukturer i det sinnesorganen uppfattar?
Detta var inte bara en fråga om teknikaliteter. På ett djupare plan handlade detta om mening (innebörd, betydelse), som gestaltpsykologerna hävade att behaviorismen och Wundts reduktionistiska psykologi ignorerade. Kurt Koffka, en av gestaltpsykologins portalfigurer, skriver i sin kritik av behaviorismen:
Meaning and significance could have no possible place in such a molecular system; Caesar’s crossing the Rubicon: certain stimulus-response situations; Luther at Worms: so many others; Shakespeare writing »Hamlet«; Beethoven composing the Ninth Symphony; an Egyptian sculptor carving the bust of Nephertete, would all be reduced to the stimulus-response schema. (Koffka, 1935, s. 26)
Detta var särskilt relevant i Tyska riket i början på 1910-talet, som snart stod inför det första världskriget. Hur kan en reduktionistisk psykologi, som blott eftersträvar att i naturvetenskaplig anda förklara hur människor fungerar, bevara begrepp som mening, mänsklighet och människovärde? Här fanns utrymme för alternativa formuleringar av psykologin och dess mål (Richards, 2010).
Åter till problemet med formperception och von Ehrenfels gestaltkvaliteter. Det tyska ordet Gestalt betyder »skepnad«, »form«, »figur« och betecknar en isolerad, avgränsad, sluten och strukturerad helhet vars egenskaper inte kan reduceras till egenskaperna hos dess delar. Gestaltpsykologernas motto var att helheten är mer än summan av delarna, med andra ord ett holistiskt synsätt. När det gäller perceptuella processer sågs inte dessa som rena bottom–up-processer i empirismens anda, utan som en rationalistisk bearbetning av sensorisk information där psyket aktivt söker efter form och struktur.
Ett annat exempel är det som Max Wertheimer kallade φ-fenomenet (grekiska bokstaven »fi«), ett perceptuellt fenomen som uppstår när stillbilder visas efter varandra i snabb följd (cirka 12–40 bilder per sekund), vilket leder till att man uppfattar flera flimrande objekt och en rörelse kring och mellan dem, ett slags illustration av ren rörelse. Detta skall inte förväxlas med β-fenomenet, som innebär att vi uppfattar en rörelse hos konsekutiva stillbilder eller exempelvis lampor som tänds i tur och ordning (detta är ett utbrett missförstånd och återspeglas till exempel i Natur och kulturs psykologilexikon; se vidare Steinman, Pizlo, & Pizlo, 2000). Såväl β som φ ser gestaltpsykologerna som ett argument för att perceptuella processer är inriktade på att uppfatta former och strukturer, dvs. Gestalten.
Det tredje namnet som brukar förknippas med gestaltpsykologin är Wolfgang Köhler. Under första världskriget gjorde Köhler experiment med chimpanser på Teneriffa (där britterna hade internerat honom). Det han fann var raka motsatsen till Thorndikes kattburar. I ett experiment placerade Köhler bananer utanför buren, utom räckhåll för chimpansen. Inte ens de två pinnarna i buren räckte fram till bananerna, men genom att sammanfoga pinnarna kunde chimpansen nå dem. Lösningen på problemet var inte resultatet av trial-and-error, menade Köhler, utan ett resultat av en mental omorganisering av situationen, ett slags insikt eller aha!-upplevelse.
Centralt för gestaltpsykologin var fältteorin, inlånad från bland andra Einstein. Fältteorin lyfter blicken från en enkel uppfattning om orsak och verkan (t. ex. månens rotation kring jorden beräknad med Newtons rörelseekvationer) till ett komplext nätverk av samverkande krafter och faktorer (t. ex. månens rotation kring jorden såsom inbegripen i jordens gravitationsfält). På motsvarande sätt betraktade gestaltpsykologerna beteende och mentala fenomen som i en skärningspunkt mellan flera sådana kraftfält: biologi, perception, miljö, etc. Gestaltpsykologins mål blev sålunda att identifera och utforska dessa kraftfält och deras lagar.
Ett annat viktigt begrepp inom gestaltpsykologin var isomorfism (av grek. ίσος, »lika«, och μορφή, »form«), strukturlikhet. Två företeelser är isomorfa om de i vissa avseenden har samma struktur. Perceptuella fenomen, till exempel β och φ, tänktes på något sätt vara isomorfa med fysiologiska skeenden.
Slutligen, det mest bestående arvet efter gestaltpsykologin är gestaltlagarna, eller principen om Prägnanz (pregnant, klar, kortfattad, koncis) som innebär att perceptuella fenomen alltid ordnas på det prydligaste, enklaste och mest meningfulla sättet.
Den mest kända av dem torde vara principen om om figur–bakgrund, dvs. att vi uppfattar alla perceptuella fenomen som figurer mot en bakgrund. Tittar jag på en bokstav på en papper, utgör bokstaven figur och papperet bakgrund. Lyssnar jag på någon som talar, utgör talet en figur mot bakgrund av alla andra, i sammanhanget ovidkommande, ljud. (Detta är en grundtanke också i fenomenologin.) Detta kan illustreras med Rubins vas: antingen uppfattar vi den som en vit vas mot svart bakgrund, eller två svarta ansikten mot en vit bakgrund.
Gestaltpsykologin inspirerade bland annat socialpsykologin och perceptionspsykologin, men blev på det hela en kortlivad skola som relativt snabbt glömdes bort. Det främsta skälet till detta var att gestaltpsykologernas idéer om fält och isomorfism inte höll måttet, även om de var briljanta och kreativa. Gestaltpsykologernas främsta bidrag – synen på perception, gestaltlagarna, etc – inlemmades i den akademiska psykologin och togs framför allt över av den kognitiva psykologin.
Referenser
Koffka, K. (1935). Principles of Gestalt psychology. New York: Harcourt Brace.
Richards, G. (2010). Putting psychology in its place: Critical historical perspectives. Hove, England: Routledge.
Steinman, R. M., Pizlo, Z., & Pizlo, F. J. (2000). Phi is not beta, and why Wertheimer’s discovery launched the Gestalt revolution. Vision Research, 40(17), 2257–2264.
Ursprungligen publicerad som »Gestaltpsykologin« på bloggen »Psykologidoktoranden«.
Introduktion till psykologin
Gestaltpsykologin
https://fenomenologen.se/2011/02/introduktion-till-psykologin-8/