Män möter mödravård

I dag har min doktorsavhandling gått i tryck. Nästa fredag, den 16 september 2016, spikar jag avhandlingen, men den går redan nu att ladda ner som fulltext. Fredagen den 7 oktober kl 10:00 kommer jag att försvara den i BT102, Beteendevetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är docent Lucas Gottzén, Barn och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet.

Sammanfattning:

I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara delaktiga och engagerade i graviditet, förlossning och omvårdnad av det nyfödda barnet. De flesta pappor är med vid besöken på barnmorskemottagningen inklusive ultraljudsundersökningen, deltar i föräldrautbildningen och är med vid barnets födelse. Ändå uttrycker många pappor missnöje med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården. När de tillfrågas om saken uppger de ofta att de känner sig utanför, osynliga och ovidkommande. Den här studien är ett försök att bättre förstå de upplevelserna.

Studien grundar sig på intervjuer med tio svenska pappor. Pappornas berättelser om mötet med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården analyserades med en narrativ forskningsansats där särskilt fokus lades på hur de i berättelsen förekommande personerna framställdes eller positionerades.

Avhandlingens resultat kan sammanfattas i tre punkter: (1) Mödrahälsovårdens fokus på de fysiska aspekterna av graviditet och förlossning innebär att den blivande/nyblivna pappan kan ha svårt att finna en meningsfull plats eller position i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård. (2) De intervjuade pappornas berättelser om dessa möten kan grovt sett indelas i »vi«-berättelser där pappan fann en obesvärad position och »jag«-berättelser där han inte gjorde det. Detta har jag tolkat som att papporna i dessa möten eftersträvade en »vi«-position där graviditet och förlossning kunde bli en för mamman och pappan gemensam angelägenhet. (3) Svårigheten att finna en obesvärad position i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård har i första hand att göra med att den blivande/nyblivna pappan inte är gravid, inte att han är man. Det är huruvida kroppen är gravid eller inte gravid som skapar gränsen, inte vilket kön kroppen har. Den sökta »vi«-positionen kan därför betecknas som könsirrelevant.

En slutsats är att om mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård vill göra den blivande mammans partner verkligt delaktig i graviditet, förlossning och spädbarnsomvårdnad är den relevanta frågan: hur kan man bidra till att den blivande/nyblivna mammans partner kan finna en position som bättre inkluderar honom/henne i detta möte? En möjlig sådan position är den i denna studie påvisade »vi«-position där graviditet, förlossning och spädbarnsomvårdnad är en för båda föräldrarna gemensam angelägenhet. Att ge plats för en »vi«-position innebär också att sträcka ut tidsperspektivet från graviditetens här-och-nu förbi den annalkande förlossningen till det som kommer därefter: föräldraskapet – oavsett vem som har varit gravid.

Jag har tidigare publicerat två utdrag ur avhandlingen, dels inledningskapitlets presentation av avhandlingens slutsatser, dels en introduktion till fenomenologin.