Om pappors "delaktighet"

I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara »delaktiga« i graviditet, förlossning och omvårdnaden av det nyfödda barnet. Det är vad de flesta pappor själva önskar, det är vad mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården strävar efter och det är vad som förespråkas av myndigheter och i statliga utredningar. Som regel används ordet »delaktighet« som om alla var överens om vad ordet betydde. Man kan dock tala om »delaktighet« i åtminstone tre olika betydelser varför det finns anledning att närmare granska hur och i vilka sammanhang som ordet »delaktighet« förekommer.

För det första, att vara »delaktig« kan betyda att man medverkar i något, att man har del i en handling eller ett visst förhållande som aktiv part (detta är den ordagranna betydelsen av »del-aktig«, ha »del i akt«). Detta implicerar ett visst mått av ansvar, som när man är delaktig i ett beslut, en brottslig handling eller – som i det här fallet – en graviditet. Det är denna betydelse av »delaktighet« såsom »delat ansvar« som alltsedan 1960-talet genomsyrat den svenska familjepolitiken (se t. ex. Klinth, 2002). Att pappor skall vara »delaktiga« betyder alltså att de skall ta ansvar för barn och hemarbete.

För det andra, att vara »delaktig« kan också betyda att man har medinflytande, ofta i den meningen att man känner sig nyttig. Det är denna betydelse av »delaktighet« som är aktuell i exempelvis mödrahälsovårdens förlossningsförberedande utbildningar som syftar just till att ge den blivande pappan (som förväntas närvara i förlossningsrummet) en uppgift som dels innebär att han gör nytta, dels att han genom den nytta han gör också känner sig delaktig.

För det tredje, att vara »delaktig« kan också betyda att man har eller bör ha tillgång till någonting, som när man säger att »alla borde bli delaktiga av det vackra i livet« (exempel från NE:s ordbok). Detta innebär ett slags anspråk på någonting, ett anspråk på att få ta del av någonting som man rätteligen bör få ta del av.

Det intressanta här är att en del blivande och nyblivna pappor inte bara betraktar delaktighet i betydelsen ansvar som en självklarhet och blir besvikna när de inte känner sig delaktiga, utan också gör anspråk på att vara delaktiga i graviditet och förlossning på ett sätt som överskrider de till synes givna gränserna mellan gravid och icke-gravid kropp. När det gäller de pappor jag intervjuade i min doktorsavhandling är detta som allra tydligast när de berättade om förlossningen som någonting »vi« gjorde, som vore det en alltigenom gemensam handling, men det finns också exempel på hur amning kan framställas som något »vi« gjorde (se t. ex. Fägerskiöld, 2008).

Många gånger är dessa tre betydelser av delaktighet (delaktighet som ansvar, känsla av delaktighet och delaktighet som anspråk) i spel samtidigt. Ett exempel från min egen avhandling är pappan som frågade barnmorskan om han skulle vara med vid alla besöken på barnmorskemottagningen (för han visste inte i vilken utsträckning han tilläts vara delaktig, dvs. han gjorde anspråk på delaktighet) och fick det vresiga svaret att han naturligtvis skulle vara med på alla besök (dvs. barnmorskan betonade delaktighet som ansvar). Båda talade om delaktighet, men i olika betydelser, och för den här pappan blev detta en obekväm situation där han kände sig ifrågasatt av barnmorskan.

När man talar om pappors »delaktighet« är det alltså bra att klargöra vad man egentligen menar. Är det att pappor skall ta ansvar (vara delaktiga i graviditet och förlossning), att de skall känna sig delaktiga eller att de skall få tillgång till exempelvis den känslomässiga närhet som ofta förknippas med amning (vara delaktig av närheten till barnet)?

Referenser

Fägerskiöld, A. (2008). A Change in Life as Experienced by First-Time Fathers. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 22(1), 64–71.

Klinth, R. (2002). Göra pappa med barn: den svenska pappapolitiken 1960–95. Umeå: Boréa.

Socialstyrelsen. (2015). Kunskapsstöd för mödrahälsovården (2:a uppl.). SOSFS, Stockholm: Socialstyrelsen.