I mitt förra inlägg skrev jag att jag har för avsikt att granska de psykiatriska diagnoserna med utgångspunkt i den kritiska psykologin. Jag tänkte att jag här skulle skriva några rader om vad kritisk psykologi egentligen är.

Det här är det första av en serie inlägg om psykiatriska diagnoser. Det kommer inte handla så mycket om vilka svårigheter den ena eller den andra diagnosen innebär, vad svårigheterna beror på eller hur man behandlar dem. Sådana sidor finns det redan mängder av runtom på Internet. Vad det kommer att handla om är hur psykiatriska diagnoser används, hur vi pratar om dem och vilka konsekvenser det får.

Inom svensk statsförvaltning talar man allt oftare om »kunder«. Också Arbetsförmedlingen har bestämt sig för att tala om »kunder« snarare än arbetssökande. Detta är, som jag förstått det, en del av ledningens strategi att göra Arbetsförmedlingen mer service- och resultatinriktad. Enligt Arbetsförmedlingens kund- och kanalstrategi

markerar [begreppet kund] ett förhållningssätt, en inställning. Människor som kommer till oss ska erbjudas service och tjänster som utgår ifrån deras specifika behov och förutsättningar. Det är för kunderna som vi finns till. (Arbetsförmedlingen, 2014, s. 12)

Efter sex veckor som PTP-psykolog på Arbetsförmedlingen slås jag av att Arbetsförmedlingen i mångt och mycket är ett statligt verk där New Public Management (NPM) lyser med sin frånvaro. Arbetsförmedlingen har länge legat i botten av många attitydundersökningar (se t. ex. Andersson, 2014) men den nuvarande generaldirektören Mikael Sjöberg inledde en »förnyelseresa« där man bland annat strävar efter att bli mer »kundorienterad« — något som kanske tyder på att NPM är på väg in också på Arbetsförmedlingen.

I dag ringde en barnmorska och undrade om jag inte kunde komma och hålla ett föredrag om min forskning med anledning av artikeln i Barnmorskeförbundets tidskrift Jordemodern. Det var så jag fick veta att min artikel publicerats och det är förstås smickrande att den röner lite uppmärksamhet. Min doktorsavhandling passerade annars tämligen obemärkt under allas radar.

Här om dagen träffade jag en god vän på ett café i Umeå. Vi åt lunch tillsammans och satt kvar några timmar under det att vi samtalade om livet, universum och allting. Min vän, som studerar filosofi och religionsvetenskap, berättade om sina förhoppningar att kunna forska och disputera. Något knöt sig i magen på mig och jag lyckades hejda mig från att skrika åt honom att han för allt i världen inte skulle försöka disputera, att det bara leder till elände och att det aldrig är värt allt man måste offra för den förbannade doktorstiteln. I stället sade jag något undvikande om att jag just nu kanske inte var rätt person att tala om forskarutbildning med.

För några dagar sedan rapporterade Sveriges radios Ekoredaktion att allt fler nekas sjukpenning efter att försäkringskassan infört ett mer restriktivt arbetssätt. Läkarna klagar över att ständiga kompletteringar av de medicinska underlagen tar tid och i slutänden äventyrar parientsäkerheten. Försäkringskassan menar att läkarnas underlag länge varit undermåliga och att de nu börjat göra rätt. Och den som kommer i kläm när läkare och sjukpenninghandläggare tvistar är patienten, som varken får läkarens uppmärksamhet (eftersom den går åt till att fylla i Försäkringskassans formulär), sjukpenning eller rehabilitering.