I dag ringde en barnmorska och undrade om jag inte kunde komma och hålla ett föredrag om min forskning med anledning av artikeln i Barnmorskeförbundets tidskrift Jordemodern. Det var så jag fick veta att min artikel publicerats och det är förstås smickrande att den röner lite uppmärksamhet. Min doktorsavhandling passerade annars tämligen obemärkt under allas radar.
Här om dagen träffade jag en god vän på ett café i Umeå. Vi åt lunch tillsammans och satt kvar några timmar under det att vi samtalade om livet, universum och allting. Min vän, som studerar filosofi och religionsvetenskap, berättade om sina förhoppningar att kunna forska och disputera. Något knöt sig i magen på mig och jag lyckades hejda mig från att skrika åt honom att han för allt i världen inte skulle försöka disputera, att det bara leder till elände och att det aldrig är värt allt man måste offra för den förbannade doktorstiteln. I stället sade jag något undvikande om att jag just nu kanske inte var rätt person att tala om forskarutbildning med.
För några dagar sedan rapporterade Sveriges radios Ekoredaktion att allt fler nekas sjukpenning efter att försäkringskassan infört ett mer restriktivt arbetssätt. Läkarna klagar över att ständiga kompletteringar av de medicinska underlagen tar tid och i slutänden äventyrar parientsäkerheten. Försäkringskassan menar att läkarnas underlag länge varit undermåliga och att de nu börjat göra rätt. Och den som kommer i kläm när läkare och sjukpenninghandläggare tvistar är patienten, som varken får läkarens uppmärksamhet (eftersom den går åt till att fylla i Försäkringskassans formulär), sjukpenning eller rehabilitering.
Jag är akademiker, inte politiker. Ändå kan jag inte låta bli att skriva en politisk kommentar. Förmodligen kommer jag att ångra mig, men jag kan inte längre vara tyst. Det är två frågor jag vill beröra. För det första, hur kommer det sig att valprognoser den senaste tiden – Storbritanniens folkomröstning om EU och presidentvalet i USA är två exempel – tagit så grundligt miste? För det andra, varför röstar människor på partier som Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti, Sannfinländarna, UKIP, Jobbik, Front National och presidentkandidater som Donald Trump?
Det var så mycket jag hade sett fram emot efter disputationen. Då, tänkte jag, kommer jag äntligen kunna ägna mig åt alla de där intressanta uppslagen och idéerna som jag inte haft utrymme för under arbetet med avhandlingen. Det var idéer om vad fenomenologin som tanketradition egentligen kan tillföra den akademiska psykologin, det var idéer om hur det den diskursiva psykologins sterila subjektsbegrepp skulle kunna få liv, det var idéer om känslolivets intersubjektiva konstitution, och så vidare. Men luften har gått ur mig. Jag orkar inte skriva.
Min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård« handlar inte i första hand om män och barnmorskor, utan om mellanmänskliga möten. Förvisso mellanmänskliga möten som sker på en viss plats (mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård) där en person under en viss beskrivning är närvarande (en blivande eller nybliven pappa), men det är det mellanmänskliga mötet som till syvende och sist står i centrum för min analys. Vad jag erbjuder är alltså inte så mycket ett sätt att förstå män eller vilka egenheter hos män som gör att de känner sig utanför och osynliga vid exempelvis besöken på barnmorskemottagningen, utan vad i det mellanmänskliga samspelet som kan göra att en person känner sig just utanför och osynlig.
I fredags försvarade jag alltså min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård«. Det jag var allra mest orolig för faktiskt att jag inte skulle få sova natten innan, så när jag vaknade på morgonen efter att ha sovit en hyfsad natt kände jag mig ändå ganska lugn. »Det här kommer att gå vägen!«, tänkte jag.
