Vilka myter? Om Pär Ströms vederläggning av "feministiska myter"

I dag blev jag varse att antifeministen Pär Ström (bloggen Genusnytt) – som jag hittills ägnat ett högst flyktigt intresse – gett ut en bok där han menar sig vederlägga ett antal feministiska myter:

1. Kön är en social konstruktion: Enligt Ström hävdar många feminister att alla observerbara könsskillnader är inlärda och att det i själva verket inte finns några väsentliga biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Detta menar Per Ström är helt felaktigt, och hänvisar till en del samtida forskning som tycks peka på medfödda skillnader mellan pojkar och flickor, till exempel att halten av det manliga könshormonet testoseron styr riskbenägenheten hos vuxna individer. Ström jämför också med könsskillnader hos andra djuarter, och påpekar att människan också är ett djur, så varför skulle inte också mänskliga hannar och honor skilja sig åt?
2. Kvinnor får lägre lön för samma jobb: De existerande löneskillnaderna mellan män och kvinnor beror i första hand på att män och kvinnor har olika yrken och olika arbetsuppgifter, plus ett antal andra faktorer. Kontrollerar man statistisk för dessa faktorer försvinner löneskillnaderna mellan könen. Faktum är lönegapet minskar och i vissa yrkesgrupper och geografiska områden har kvinnor högre medianlön än män, framför allt på grund av att de har bättre utbildning.
3. Kvinnor har svårare att göra karriär: Ström menar att så inte är fallet, utan kvinnor vill helt enkelt inte »göra karriär« i samma utsträckning som män. Här grundar sig Ström på samma argument som i den första myten, att män, av naturen, är mer tävlingsinriktade, mer riskbenägna och bättre på att fokusera på en uppgift i taget. Kvinnor, å andra sidan, väljer yrken där de arbetar med människor, de väljer barn och familj framför karriär, och de är heller inte lika matematiskt begåvade som män. Att män kommer längre i karriären beror på att de lägger mer tid i arbetslivet än kvinnor, och det i sin tur beror på deras tävlingsinriktade natur. Kort sagt, det är fullt naturligt och helt i sin ordning att män gör karriär och kvinnor stannar hemma med barnen. Något »glastak« finns inte. Tvärtom: det är män som blir orättvist behandlade när kvinnor kvoteras in i styrelser och på andra maktpositioner.
4. Män slår kvinnor: Ström menar att problematiken med att (vissa) män misshandlar kvinnor är överskattad. I första hand är det män själva som blir misshandlade av andra män. Dessutom är problemet med kvinnor som misshandlar män underskattat: kvinnor använder våld mot män i lika stor utsträckning som män använder våld mot kvinnor. Mörkertalet är stort, eftersom slagna män skäms och inte vill tala om det.
5. Kvinnor dubbelarbetar: Totalt sett arbetar inte kvinnor mer än män. Män tillbringar visserligen mer tid i yrkeslivet, men slår man samman den tid som män och kvinnor lägger på arbetet respektive hemma, visar det sig faktiskt att det är männen som arbetar mest.
6. Kvinnor får sämre sjukvård: Denna myt delar Ström upp i flera mindre komponenter: (1) läkemedel provas ut på män, för män; (2) kvinnor får sämre hjärtsjukvård; (3) kvinnor diskrimineras i största allmänhet med exempelvis längre väntetider och sämre ambulansvård. Ingen av dessa myter har någon saklig grund, menar Ström. Medicin provas inte ut bara på män, och även om det gör det spelar det ingen roll, för skillnaden mellan män och kvinnor är så liten (sic!). Dessutom är det snarast så att det är män som får sämre vård än kvinnor. De väntar längre med att söka hjälp (för de är ju män), och därför behöver de mer avancerad vård när de väl kommer i kontakt med sjukvården. Ström avslutar med statistik som visar att kvinnor, som helhet, kostar vårdapparaten mer.

Mot denna »mytkritik« kan man ha en hel del invändningar:

• Vad är det för feministiska myter som Ström försöker vederlägga? Det han kallar »myter« är ingenting jag känner igen från det feministiska tankegods jag känner till, men som doktorand i genusvetenskap och psykologi kan det förstås vara så att jag i första hand kommer i kontakt med den akademiska, filosofiskt medvetna feminismen som inte nedlåter sig till sådana förenklingar och generaliseringar som Ström gör.
• Ström blandar ihop social konstruktion med diskussionen om arv kontra miljö. Att kön är en social konstruktion är inte att påstå att det inte finns några (naturliga givna) könsskillnader mellan män och kvinnor. Social konstruktionism är ett epistemologiskt synsätt som hävdar att vår kunskap om världen är en rekonstruktion av verkligheten, inte en avbildning av den, och med »socialt« menas att denna rekonstruktion alltid sker i ett mellanmänskligt sammanhang (se vidare min text om social konstruktionism). Det finns ingen motsättning i att vara socialkonstruktionist och tänka sig att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Även om jag ifrågasätter Ströms åsikt att män av naturen är mer risktagande och tävlingsinriktade (det finns studier som pekar på motsatsen, och över huvud taget är det ett metodologiskt och epistemologiskt omöjligt projekt att försöka skilja mellan arv och miljö), har jag inga problem med att det skulle finnas »naturliga« skillnader mellan män och kvinnor. Den avgörande frågan är vilka betydelser vi ger dessa skillnader – och det är här socialkonstruktionismen brukar komma in.
• Eftersom Ström betraktar skillnaderna mellan män och kvinnor som oproblematiska och naturligt givna, ser han heller inga problem med att män och kvinnor har olika yrken, att kvinnors yrken generellt sett är lägre betala än mäns, att kvinnor förväntas vara föräldralediga medan män kan välja det, att kvinnor går miste om befordringsmöjligheter under denna föräldraledighet, och så vidare. Kort sagt, Per Ströms essentialism innebär att de existerande skillnaderna mellan könen – som många kallar för »orättvisor« – är naturliga och önskvärda.
• Flera av de studier Ström hänvisar till (och hans urval är synnerligen selektivt) är behäftade med metodologiska problem. Hur vet vi, till exempel, att kvinnor inte generellt sett underskattar den tid de lägger ned på arbete i hemmet, och män överskattar den, dvs. att Ströms påstående att män i genomsnitt arbetar 19 minuter mer per dag i själva verket är ett systematiskt mätfel? Det finns flera studier som tyder på att såväl män som kvinnor är förvånansvärt omedvetna om den sneda arbetsfördelningen i hemmet (och jag själv är tyvärr inget undantag).
• Det är mycket riktigt så som Ström hävdar att nya läkemedel provas ut på både män och kvinnor – nu för tiden. Så har det inte alltid varit, och det har vi till stor del de feministiska rörelserna att tacka för. Vad som är intressant här är att Ström argumenterar för att män och kvinnor inte skiljer sig åt i något väsentligt avseende, och därför är det inget problem med att bara låta män delta i farmakologiska studier. I mina ögon blir detta inkonsekvent: i vissa situationer är könsskillnader väsentliga, i andra ovidkommande. Vem avgör i vilka sammanhang könsskillnader har betydelse?
• Ström belyser det faktum att män sällan söker hjälp, särskilt inte för psykiskt lidande. Detta är något jag är väl bekant med från mitt eget forskningsfält (män och depression). Det förvånar mig dock att Ström inte problematiserar detta, utan betraktar det som en självklarhet, som om det vore naturligt för män att inte söka hjälp – inte som ett uttryck för ett kulturellt manlighetsideal där män skall vara starka, kompetenta, klara sig själva och inte visa några tecken på fysisk eller emotionell svaghet. Detta är ytterligare ett exempel på Ströms essentialistiska syn på manlighet: män söker inte hjälp av samma skäl som de är tävlingsinriktade, riskbenägna och bättre på spatial rotation. Sett ur det perspektivet är det förstås helt i sin ordning att män skall ha rätt till mer avancerad sjukvård än kvinnor.
• Jag håller med Ström om att mäns våld är en angelägen fråga, och också jag undrar ibland om det i alla lägen är relevant att skilja mäns våld mot kvinnor från mäns våld mot andra män. Kvinnors våld mot män är förmodligen också ett outforskat område, inte minst för att det är så tabubelagt. (Man kan fråga sig om detta tabu är »naturligt« för mannen eller om det är ett kulturellt manlighetsideal?) Vad jag däremot inte förstår, och inte riktigt kan acceptera, är att Ström ställer mäns våld mot kvinnor mot mäns (och kvinnors) våld mot män. Genom att ställa dem i kontrast mot varandra relativiserar han dem, vilket i praktiken innebär ett förringande av mäns våld mot kvinnor. Jag vill gärna tro att det är möjligt att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt och att man alltså kan tala om våld, män och kvinnor utan att spela ut kategorierna mot varandra.

Listan kan göras mycket längre, men den bärande grundtanken i Ströms bok är att män och kvinnor är olika, att dessa skillnader är naturliga, att de skillnader mellan män och kvinnor vi observerar i samhället således är helt i sin ordning och att några förändringar inte är av nöden. Detta är vad jag skulle benämna en essentialistisk position, dvs. »antagandet att det finns en identisk kärna inom alla kvinnor, som i grunden skiljer sig från den kärna som på motsvarande sätt finns inom alla män. Essenser kan uppfattas som biologiska eller psykologiska; det varierar mellan tidsperioder och teorier. Uttryck som ›den mänskliga naturen‹, ›det genuint kvinnliga‹ eller ›sann maskulinitet‹ brukar avspegla essentialistiskt tänkande. […] Essentialistiskt tänkande är utbrett i vår kultur och bidrar i forskning till ett vetenskapliggörande av ›sunt förnuft‹. Det ger teorierna genomslagskraft men betyder inte nödvändigtvis att de har rätt« (Magnusson, 2003, s. 20).

Huvudproblemet med ett essentialistiskt synsätt är att avgöra vad som egentligen utgör tingens essens. Vad är egentligen det »evigt kvinnliga« eller »genuint manliga«? Var går gränsen mellan arv och miljö, biologi och kultur? Sådana diskussioner tenderar att bli fruktlösa, eftersom de sällan låter sig avgöras empiriskt. Vad Ström betraktar som naturligt för män respektive kvinnor behöver inte vara det, och är det förmodligen heller inte som man ser till den enorma variation som förekommer mellan olika kulturer världen över. Bara en sak tycks gemensam: att det förekommer någon form av arbetsdelning mellan könen, men hur den ser ut är praktiskt taget godtyckligt.

Referenser

Magnusson, E. (2003). Psykologi och kön: från könsskillnader till genusperspektiv. Stockholm: Natur & Kultur.

Ström, P. (2011). Sex feministiska myter: sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Stockholm: Stiftelsen Den Nya Välfärden. (Tillgänglig från http://www.dnv.se/mou/Sex_feministiska_myter_bok.pdf)

Ursprungligen publicerad som »Vilka myter? Om Pär Ströms vederläggning av »feministiska myter«« på bloggen »Psykologidoktoranden«. Detta inlägg orsakade debatt i kommentarsfältet.