Jakten på en narrativ metod: 4. Labov

I går fann jag äntligen boken Analyzing Narrative (De Fina & Georgakopoulou, 2012) i mitt postfack, och jag började naturligtvis genast att läsa. I det andra kapitlet, Narrative as text and structure, redogör de för William Labovs narrativa metod – den metod som till stora delar dominerar den narrativa forskningen, åtminstone inom samhällsvetenskaperna.

De påpekar att Labov reviderade sin metod i omgångar (Labov, 1972, 1981, 1997; Labov & Waletzky, 1967) och att den bygger på sammanhängande berättelser med en början, en mitt och en slut – till exempel de berättelser man får om man frågar någon om denne någon gång varit nära att dö (vilket var precis vad Labov gjorde).

Labovs teoretiska utgångspunkt är att berättelser återger verkliga händelser. Det berättelsen återger är alltså något verkligt, och berättelsens värld står därmed i ett referentiellt förhållande till den »verkliga« världen (De Fina & Georgakopoulou, 2012, s 27). De berättelser Labov analyserar utgör därmed representationer (i ordets stränga betydelse) av något som verkligen hände – ett synsätt som naturligtvis är öppet mål för poststrukturalistisk kritik. Det behöver dock inte betyda att Labov är helt ute och cyklar och att hans narrativa metod är värdelös: den har helt klart sina poänger, vilket jag strax återkommer till.

Labovs analytiska enhet – alltså de minsta enheter man arbetar med i analysen – är den narrativa satsen (narrative clause). Med narrativ sats menar Labov de satser som återger händelser och vars inbördes ordning inte kan ändras utan att förståelsen av händelseförloppet också gör det. Narrativa satser åtskiljs av temporala junkturer eller fogar; utplacerade längs en tidslinje finns det ingenstans de narrativa satserna överlappar varandra.

Detta betyder att det finns andra satser än just narrativa satser, dvs. sådana satser som inte återger vad som hände och som inte utan vidare går att placera ut på en tänkt tidslinje; De Fina och Georgakopoulou går dock inte närmare in på detta, men efter de senaste dagarnas minutiösa läsning av mina egna intervjuer är denna distinktion hjälpsam. Det är alldeles uppenbart att vissa satser så att säga driver berättelsen framåt, medan andra satser har andra funktioner, till exempel utröna varför det som hände hände.

De olika narrativa satsernas funktion avgörs av narrativets struktur; Labov förutsätter att varje berättelse är strukturerad på ett visst sätt, och den fullständiga berättelsen innehåller följande delar:

1. En sammanfattning (abstract) som syftar till att sammanfatta vad berättelsen kommer att handla om, oftast i blott en eller två narrativa satser: Har du hört om min dundervurpa på cykel första vintern jag bodde i Umeå?
2. En orientering (orientation) som syftar till att »orientera lyssnaren med avseende på person, plats, tid och beteendesituation« (Labov & Waletzky, 1967, s 32): Under natten hade det fallit ett tunt lager nysnö, så man såg inte isen under.
3. De invecklande händelserna (complicating actions) som så att säga utgör berättelsen händelsemässiga stomme; det är svar på frågan: vad hände? Jag kom farande i hög fart ner för backen, och plötsligt försvann cykeln under mig. Jag och cykeln fortsatte att glida ett halvt kvarter.
4. En upplösning (resolution) som anger slutresultatet av de invecklande händelserna; det är svar på frågan: hur gick det? Det gick bra, jag reste mig upp och cyklade vidare.
5. Sist finns ofta en coda som leder lyssnaren från berättelsevärlden tillbaka till här-och-nu, till exempel genom att ange hur berättelsen påverkat berättaren: Sedan dess sätter jag alltid dubbdäck på cykeln när det blir vinter.
6. Slutligen, utvärderingen eller evalveringen (evaluation) handlar om att ge berättarens egna perspektiv på händelseförloppet och på vilket sätt det är meningsfullt.

Labov tänker sig att varje narrativ sats hör till någon av dessa sex delar, men fullt så enkelt är det sällan: orienteringen är ofta sammanvävd med den invecklande händelserna, utvärderingen ingår ofta som aspekter i de övriga fem delarna, och så vidare. Labovs modell utgör byggstenarna i ett »well-formed narrative of personal experience« (De Fina & Georgakopoulou, 2012, s 28) – men det är sällan som människors berättelser är så välformade och välstrukturerade.

Likväl gör Labov värdefulla poänger. Distinktionen mellan narrativa satser och andra satser är en av dem; utvärdering eller evalverling en annan. Det sistnämnda vill jag gärna fördjupa en aning, och citerar därför vad De Fina och Georgakopoulou skriver:

The function of the evaluation is to provide the point of view of the narrtor on the events and to guide the listener with regard to the significance of the narrative. In this way, it answers a possible, »So what?« question on the part of the listener. Since a story grants the speaker a long turn, the narrator needs to show that the narrative was worth the audience attention. A story without evaluation is simply a sequence of events with no point, while a good narrative is one in which the narrator is able to convey certain interpretations about the facts and an appraisal of the main characters. […] Labov recognized that evaluative devices are in fact interspersed throughout the narrative, although the often cluster toward the end of the story to provide clues on its meaning for the listener. (De Fina & Georgakopoulou, 2012, s 29)

Det Labov kallar evalvering är alltså knutet till berättelsens berättelsevärdhet, men också dess mening. Om en berättelse är något som »inte bara räknar upp vad som hände, utan framhäver eller skapar meningfulla förbindelser mellan händelser eller upplevelser och därigenom gör dem (åtminstone delvis) begripliga« (Meretoja, 2014, s 89, min översättning), då är en berättelse utan evalvering (i Labovs mening) per definition inte en berättelse. Tvärtom: evalvering är, i någon mening, just det som gör en berättelse till just en berättelse, precis som Bruner (1986) hävdar att berättelser ytterst sett handlar om »the vicissitudes of human intentions«, eller Fludernik (1996) hävdar att berättelser karaktäriseras av »experentiality«, eller Georgakopoulou (2007) »consciousness«, eller Herman (2009) »hur det är« eller rätt och slätt qualia.

De Fina och Georgakopoulou påpekar, helt riktigt, att evalvering i den meningen näppeligen utgör en särskild del eller ett särskilt avsnitt av en berättelse, utan är invävt i hela berättelsen. Här återkommer vi till den artificiella uppdelning mellan det som verkligen hände och berättelsen, som om berättelsen blott utgör ett »perspektiv« på det som hände, och att det som hände, i teorin om än inte i praktiken, är nåbart på något slags »objektivt« sätt.

Referenser

Bruner, J. (1986). Actual Minds, Possible Worlds. Cambridge: Harvard University.

De Fina, A., & Georgakopoulou, A. (2012). Analyzing Narrative: Discourse and Sociolinguistic Perspectives. Cambridge: Cambridge University Press.

Fludernik, M. (1996). Towards a ›Natural‹ Narratology. London & New York: Routledge.

Georgakopoulou, A. (2007). Small Stories, Interaction and Identities. Amsterdam: John Benjamins.

Herman, D. (2009). Basic Elements of Narrative. Chichester: Wiley-Blackwell.

Labov, W. (1972). The Transformation of experience in Narrative Syntax. I W. Labov (red), Language in the Inner City: Studies in the Black english Vernacular (ss 354–396). Philadelphia: University of Pennsylvania Press.

Labov, W. (1981). Speech Actions and Reactions in Personal Narrative. I D. Tannen (red), Analyzing Discourse: Text and Talk (ss 217–247). Washington, DC: Georgetown University Press.

Labov, W. (1997). Some Further Steps in Narrative Analysis. Journal of Narrative and Life History, 7(1–4), 395–415.

Labov, W., & Waletzky, J. (1967). Narrative Analysis: Oral Versions of Personal Experience. I J. Helm (red), Essays on the Verbal and Visual Arts (ss 12–44). Seattle: American Ethnological Society; University of Washington.

Meretoja, H. (2014). Narrative and Human Existence: Ontology, Epistemology, and Ethics. New Literary History, 45(1), 89–109. doi:10.1353/nlh.2014.0001